Jag skulle kunna börja den här texten med att skriva: "Jag har valt att kalla förordet till denna bok för Omsvep med härledning till det mer lämpade engelska 'Preface', alltså något som kommer utanför det egentliga objektets yta, jfr t ex engelskans 'Surface' av 'Surrounding' (omgivande) och 'Face' (Ansikte, Yta). Jag finner denna nyskapande terminologi mödan värd med anledning av bla bla bla..."
Allt sådant kallprat är bara en etikett man sätter på sina litterära verk för att tydligt visa för akademiska läsare att man tillhör den bildade världen, det vetenskapliga samhället. Jag har det tvivelaktiga nöjet att ännu vara relativt ung och oförstörd, och därför ser jag mig befriad från plikten att behöva tråka ut er stackars läsare med sådant dravel, trots att jag faktiskt kan konstruera riktigt knepiga resonemang när jag känner för det. Den akademiska formen är bara ett av de formspråk jag använder i den här boken.
Jag skall börja med att tala om vad det kostade mig att skapa den här boken: massor. Massor med tid, och i realiteten massor med pengar. Jag klagar inte. Jag har haft gott om både tid och pengar. En stor del av boken skrevs som en etapp av mina studier medan jag ännu studerade på folkhögskola, och är därför mer eller mindre finansierad med de skattemedel i form av studiebidrag som jag uppbar under denna studietid. I någon mån skulle man på så vis kunna påstå att denna bok tillhör samhället. Frågan är om samhället skulle vilja kännas vid den.
Jag har valt att ta konsekvensen av mina egna resonemang. Jag har i boken dömt ut copyright som ett urmodigt och dumt påhitt, mest avsett att fixera samhällets maktbalans i sitt nuvarande läge. Alltså saknar denna bok copyright. Det finns en del argument för att förse boken med copyright. Låt mig behandla dem ett och ett:
Du kan inte tjäna något på den här boken. Sant. Och falskt. Jag har redan tjänat en jäkla massa på den här boken. Andligt. I branchen kallar vi det intellektuellt kapital. Jag har fått en del nya vänner. I branchen kallar vi det humankapital. Åt helvete med detta jävla kapital, förresten. Jag har så att jag klarar mig ändå. Författande är inte mitt leverbröd. I varje fall inte än. Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar på att skriva böcker, jag säger att det vore fel av mig att tjäna pengar på den här boken.
Du har ingen koll på hur boken sprids. Jag har ingen jävla önskan att kontrollera hur den här boken sprids. Det framgår av den del av undertiteln som jag lite provocerande har lånat från Nietzsche: en bok för ingen och för alla. Att sedan börja tala om copyright vore inkonsekvent. All information borde förresten vara fri.
Någon skulle kunna förvanska texten och påstå att hon/han själv skrivit den. Än sen. Var poet är en tjuv, var konstnär är en kannibal, som det så vackert heter. (Jag vet tyvärr inte vem som har sagt det.) En bra bok stjäl alla ifrån, bara så att det inte märks. Om någon stjäl något från denna bok så att det märks demonsterar han/hon bara sin uppenbart begränsade kreativitet. Om någon stjäl utan att det märks, märker inte jag det heller, och då lider jag knappast av det.
Någon skulle kunna förvanska texten och sprida den för att skada dig. En sådan människa bryr sig nog inte om copyright eller inte. Copyright skulle i detta fall bara tillföra en möjlighet att straffa en människa som gjorde något sådant. Jag skulle ändå inte orka driva några processer: det vore slöseri med tid. För övrigt måste vi försöka lita på varandra i det här samhället någon jäkla gång.
När du har läst så här långt inser du säkert att jag ger dig fria händer. Spridningen av denna bok är också ditt ansvar, och klangen av dess budskap ringer redan i ditt öra. Lägg den på disketter och ge till dina vänner. Lägg den på CD-ROM skivor och skicka med på omslaget till tidningar. Tryck ut den på papper om du känner för det. Tryck ut den, häfta in den, och använd den som kurslitteratur om informationssamhället. Tryck ut hundra exemplar på papper och ge bort till dina kompisar, men glöm inte bort att om du gör fler än 50 kopior för offentligt bruk måste du skicka 7 pliktexemplar till bland annat riksarkivet, ty så lyder lagen om pliktexemplar av offentliga dokument. (Själv skulle jag bli överlycklig om denna bok dök upp i forskningsarkiven.) Tryck upp den och sälj den om det roar dig. Lyckas du tjäna pengar på den gör du åtminstone mig förvånad. Allt i det här samhället går ändå ut på att utnyttja andra. En av de industrier som likt kannibaler utnyttjar människor, är dessvärre förlagsindustrin. Måtte detta vara en nagel i ögat på dem.
Till sist skall jag varna för att denna bok definitivt är färgad av mina egna åsikter och värderingar. Jag är en uttalad individualist, och har heller inget emot att bli kallad socialist. I skärningspunkten mellan dessa två värderingar finns en ideologi som inte är särkilt vida känd, men som kallas syndikalism eller (vänster-) anarkism. I princip anser jag att all privat egendom är stöld,1 men jag är inte så jävla dum att jag inte inser att ett samhälle utan privat egendom är en utopi. Mina åsikter om yttrande- och tryckfrihet är ungefär de samma som hyses av Sveriges mest nyliberala organisationer. Jag har inget emot små och medelstora företag, men enorma transkontinentala koncerner är för mig farligare maktfaktorer än folkvalda regeringar, och som sådana måste de underkastas samma granskning som den folkvalda makten.
Nu kan du läsa boken utan omsvep.
V3.0
En bok om information och makt
För alla och för ingen
DEUS EX MACHINA
CARCERES EX NOVUM
Den här boken om strömningar inom Litteratur, Teknologi, Musik, Film, Juridik och Ideologi skrevs efter att jag insett att om inte jag gjorde det så skulle någon annan göra det, men också för att göra klart för alla Sveriges trevliga hackare var de har sitt historiska och ideologiska arv. Slutligen finns det en lätt populärvetenskaplig ton i det hela, för att göra det någotsånär lättbegripligt.
Några frågor du bör veta svaret på innan du börjar läsa denna bok:
Varför skall jag läsa det här?
Svar: För att du skall förstå nya begrepp i informationssamhället, den nya ungdomskulturen och samhällsdebatten, men också för att du skall ha en chans att bilda dig en egen uppfattning genom att konfronteras med mina och andras åsikter. Boken är centrerad kring kulturella fenomen eftersom de tydligast visar vart ett samhälle är på väg. Vårt samhälle på gränsen till informationssamhället kallas ibland det postindustriella samhället. Jag skall inte sticka under stolen med att jag också vill få dig att ifrågasätta det samhället.
Vad är en Dator?
Svar: En dator är ett föremål som följer de fysiska lagarna, precis som en människa. Precis som en människa är den varken ond, tråkig, snäll, krånglig eller särskilt intelligent. Den blir vad du gör den till. Precis som en människa i ett samhälle. Skillnaden mellan en människa och en dator är att datorn har en chans att absolut säkert veta vem som skapat den, och att den i princip kan se ut precis hur som helst. År 1995 tror de flesta att en dator ser ut som en fyrkantig låda. Dator är ett konstigt ord som många säger fel på. Fysikern Hannes Alfvén föreslog att man skulle kalla det en data, flera dator, men tekniska nomenklaturcentralen bästämde att man skulle säga en dator, flera datorer istället. Kanske gjorde man detta för att undvika att förväxla ordet med data i betydelsen information. Kanske gjorde man det bara för att data lät för feminint och man ville att datorn skulle vara en han. Gud vet. Branchen skilde en gång på mikrodatorer, minidatorer, stordatorer och superdatorer, där det är tänkt att den ena skall vara häftigare än den andra.2 Numera är gränserna för vad som är vad så flytande att de här beteckningarna är en smula föråldrade. En mikrodator är exempelvis en PC eller liknande hemdator. De andra sorterna har en normal människa knappt sett.
Vad är ett Datanätverk?
Svar: Ett datanätverk är två eller flera självständiga datorer som man kopplat ihop med kabel. Man brukar skilja på LAN (Local Area Network) där man kopplar ihop alla datorer i en byggnad eller som mest ett helt kvarter, MAN (Metropolian Area Network) med datorer i en hel stad sammanlänkade och WAN (Wide Area Network) som kopplar ihop datorer över riktigt stora avstånd. Störst av alla är Internet som kopplar ihop datorer av alla typer och över hela världen med varandra. Ett datanätverk kan transportera information mellan datorer, sedan må det vara text, bilder, ljud eller vad som helst som kan tryckas in i en dator. Som en telefon eller brev fast lite bättre och snabbare. Hela telefonnätet är egentligen också ett datanätverk, med den skillnaden att man kopplar ihop människor istället för datorer. Många WAN-datanätverk som t ex Internet utnyttjar också telefonnätet istället för att lägga egna kablar. De datorer som håller samman ett datanätverk är nästan uteslutande av mini- eller stordatortyp, eller speciella såkallade routrar och switchar dvs stora, grå kylskåpsliknande saker.
Vad är en BBS?
Svar: BBS betyder Bulletin Billboard System, rakt översatt alltså en anslagstavla för elektroniska bulletiner. Precis som en vanlig anslagstavla krävs det att du regelbundet går dit för att ta del i innehållet. Du kan också sätta upp egna "lappar" och få svar på dina inlägg i form av andra skriftliga meddelanden. Det finns BBS:er för alla intresseområden. Det finns BBS:er som till viss del är inkopplade på Internet, och det finns de som inte är det. En BBS når man idag med hjälp av ett modem, en dator och en telefon. BBS:er försvinner idag alltmer och ersätts med konferenssystem (en sorts jättestora BBS:er) på det mycket större och bättre Internet, det mest kända systemet är Usenet. En BBS kunde på sin tid också användas för att skicka privat elektronisk post mellan användarna eller för att massdistribuera dataprogram.
Vad är Telerymd (Cyberspace)?
Svar: Telerymden är den plats där dina pengar som du har insatta på banken befinner sig. Det är platsen där ett telefonsamtal äger rum och det är den rymd som TV-programmen färdas genom på väg till din mottagare. Det är en elektronisk värld av information som egentligen bara existerar därför att människor kommit överens om att den finns och fungerar. Fysiskt består den av kablar, radiovågor, ljuspulser och stora datorer med enorma elektroniska minnen. Den är en fysisk företeelse i den "verkliga" världen som vi med lite god vilja kan uppfatta som ett eget universum. Det är en värld där människan är Gud och har skapat allt. Den är något av en religion. Nästan alla människor "tror" på telerymden. Annars skulle de inte gå till bankomaten för att ta ut pengar. Hela vårt västerländska ekonomiska system finns i telerymden. Telerymden har funnits sedan den 10 mars 1876 då den "uppfanns" av Alexander Graham Bell. Utan elektricitet finns inte telerymden. Vår civilisation är redan beroende av telerymden; om telerymden försvann skulle all ekonomi kollapsa och hela västvärlden gå under. För att "ta sig in" i telerymden använder man Informationsteknik.
Vad är ett Virtuellt Samhälle?
Svar: En beklämmande sak med telerymden är att den är en ironisk spegelbild av vårt eget samhälle, och det är kanske det som får oss att frukta den mest. Virtuella samhällen finns i telerymden och består av löst sammanhållna grupper med olika mål och värderingar, några personer som bildar en sammanslutning utan att någonsin ha träffats i verkligheten. De är helt geografiskt obundna; det virtuella samhället är i stället ofta bundet till en viss typ av utrustning, som exempelvis Internet, ett visst datormärke, osv. Det finns virtuella samhällen som är nazistiska, pacifistiska, anarkistiska, socialdemokratiska o.s.v. I realiteten är de virtuella samhällen man talar om inget annat än små skyddade öar på Internet med ett eget diskussionsforum och ett eget nyhetsbrev. Smarta marknadsförare försöker ofta skapa virtuella samhällen runt exempelvis en produkt eller en tjänst (exempelvis Postens Torget och Telias Passagen under slutet av 90-talet), men misslyckas oftast.
Vad är en Ungdom?
Svar: En ungdom är en ung människa. En ung människa har i vårt samhälle på ett underligt vis fått rollen att ifrågasätta sin omgivning och utforma nya ideal som så gott som alltid förkastas av de vuxna. Ungdomens uppgift är att komma med idéer som de vuxna måste bromsa upp för att de inte skall skena iväg innan konsekvenserna granskats. Här är en kliché: "en ungdom utformar och utvecklar tillsammans med de vuxna framtidens samhälle". För att få tänka ostört brukar ungdomar umgås i såkallade subkulturer. De vuxna brukar ofta inte tänka alls, utan tittar på TV och utför nödvändigt monotont arbete istället. I den mån de tänker alls gör de det i samband med kultur som inte har sub- framför sig.
Var börjar jag?
Svar: Här. VARNING! Detta är en bok som inte skildrar skeenden och händelser i svart och vitt. Den är inte heller objektiv. (Den som utger sig för att vara objektiv i den här världen är som bekant inte riktigt klok.) Den är inte ens hundraprocentigt konsekvent. Men jag hoppas att den är intressant för en tänkande läsare. Under det som till en början liknar en sammanfattning av udda nutidskultur finns nämligen ett uttalat politiskt budskap av en typ som jag föreställer mig att få av er som läser det här någonsin tidigare skådat.
"Welcome to the machine"
Roger Waters / Pink Floyd
I korridoren med sina anteckningsblock
springer faller på plats sin plats...
Försöker planera ett liv de inte själva vill ha
Försöker få allt att falla på plats
Allt ska bli så förbannat bra
Med studierna yrket och familjen
allt ska bli så förbannat bra
Med fem rutor matte och en timme för ekonomi
för analys tillväxt stagnation alienation trigonometri
En ruta sociologi och en ruta kultur
Men jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Hur länge tror ni egentligen att det håller
Lyckan, framtiden som mamma och pappa
Stadgat socialgrupp 1 och 2
det finns ingen väg ut
tror ni verkligen att det håller?
Lycka, det gäller att charma rätt person
en som själv kan förstå er situation
Samordna kaoset inom fyra väggar i förort
-- välkommen tillbaka till maskinen!
Jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Hur länge tror du att det håller?
En livsstil den finns på TV
sug den som den svamp du är i systemet
tror du verkligen att det håller?
Tror du att det kan fungera?
Jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Och du som inte får något gjort för du vill leva
tror du att du kommer att få leva?
Med lögner där tryggheten skulle sitta
JAG VILL LEVA DIN JÄVEL, JAG VILL LEVA!
Din fria stil är verkligen unik
Lika unik som atomer du är unik som fan
Passiv som en barkbit i strömmen
Inget med dig är unikt du är vanlig
Vanlig mönstergill anpassad
-- välkommen in i maskinen!
till din sociala och ekonomiska roll
som teaterapa poet kulturprofet
Mycket vanligt mycket bra så fortsätt
Du är anpassad det var lätt som en plätt
JAG VILL LEVA DIN JÄVEL, JAG VILL LEVA!
FÖR GÖDEL, BURROUGHS OCH KUHN
JAG VILL LEVA!
HACKER... själva ordet har en magisk laddning, och associationerna kan vara minst sagt splittrade när det nämns. På svenska heter det hackare. För en del är det förknippat med databrott, intrång och spionage. Andra föreställer sig en mager, glasögonprydd samt finnig tonåring framför en bildskärm som tillbringar det mesta av sin tid i sällskap med datorn, och någon kommer säkert att tänka på datachefen på jobbet. Under de senaste åren har en del till och med gjort gällande att hackaren är en hjälte. Jag skulle själv kalla hackaren för sändebud -- han har sänts ut av mänskligheten för att utforska informationens världar. Detta uppdrag kan verka otydligt och självpåtaget, kanske rent av befängt, men kommer att bli alltmer uppenbart ju längre du läser i den här boken.
Ordet lär från början ha tillämpats på de personer som någon gång på femtiotalet kröp under tågbanan i Tech Model Railroad Clubs (TMRC) klubbrum på Massachusetts Institute of Technology (MIT) och drog fram sladdar mellan växlar och reläer, en av de första datorliknande konstruktionerna. Ett hack var från början detsamma som ett studentskämt, den typ av små spratt som olika fakulteter hittar på för att skoja med skolan (eller andra, rivaliserande skolor), som att klä in hela skoltaket med aluminumfolie. Ett bra hack skulle vara iögonenfallande och få iakttageren att fråga sig "hur fan har dom gjort det där??". Det blev sedan synonymt med en uppseendeväckande lösning på ett tekniskt problem, ett roligt program eller ett på något annat sätt snillrikt påfund. En hackare var alltså den som konstruerade sådana manicker.
En hackare är defintionsmässigt en person som ägnar sig åt datorn för dess egen skull och dessutom tycker det är roligt. En författare som jobbar hela dagarna med en ordbehandlare är inte någon hackare. Inte en layoutspecialist, lagerinventerare, systemerare eller datalärare heller. Deras profession innebär att de hela tiden använder datorn som ett verktyg för att förenkla någon annan syssla. En programmerare som älskar sitt jobb är däremot en hackare. En begeistrad datatekniker eller mikrodatorkonstruktör är också hackare. Och så finns det hobbyhackare och det är egentligen den största och mest förbisedda gruppen, eftersom de inte arbetar yrkesmässigt med datorn. Amatörerna har inga PR-chefer som talar för dem och inga bokförlag eller egna branchtidningar som trycker deras åsikter. En del medier riktar sig till datorentusiaster, men för sällan deras talan. Datamedier i allmänhet tenderar istället att vilja uppfostra amatörerna så att de blir likadana som proffsen.
Jag tänker i den följande texten försöka sammanfatta ett antal begrepp, idéer och namn, alla med anknytning till elektronisk kultur och speciellt till hackarkultur. Jag kommer också att göra något ganska vanskligt -- jag försöker placera in händelserna och idéerna i ett historiskt perspektiv, vilket är mycket vågat, dels för att det rör sig om en relativt kort tid, dels för att det är sådant man brukar få en väldig massa skit för. Men jag gör det ändå. Anledningen till att jag anser mig värdig denna uppgift är att jag själv vuxit upp med den här kulturen, och att jag påstår mig ha ett personligt förhållande till den. Jag skulle till och med vilja påstå att jag har något av min informationsgenerations anda i blodet. Dessutom känner jag att det måste göras.
Det är en knivig historia om framför allt ungdomar, på 60--, 70--, 80-- och 90--talen. Det är en historia om hängivet arbete, dataprogram, auktoriteter och snillrika vetenskapsmän. Det handlar om hippier, yippier, nyliberaler, anarkister och klassisk socialism i en salig röra, och den ideologi som genom ett gytter av subkulturer fötts ur denna röra. Vi kommer att kastas mellan ordning och kaos, från tysta datasalar där endast det mjuka ljudet av tangenter som trycks ned kan höras, till högoktaniga decibel på ett rave i en lagerlokal i Hammarbyhamnen.
Nu skall vi till att börja med förflytta oss till MIT, någon gång på sextiotalet, för det är där historien för vår del börjar...
Det var ingen slump att det kom att bli just på MIT som hackarkulturen föddes. Här fanns de första större datanätverken, och fakulteten upptäckte att vissa av studenterna från järnvägsklubben jobbade så engagerat med datorerna att de släppte på tyglarna och lät eleverna arbeta i princip helt på egen hand. Bland de mer namnbekanta av dessa liberala lärare fanns Marvin Minsky, numera legendarisk forskare inom artificiell intelligens. Den första hackargruppen hade på så vis uppstått ur ett järngäng av intresserade studenter. Den arbetsdisciplin som utvecklades bland dessa hackare på MIT var ett mellanting av studier och idéellt föreningsliv.
Hackargruppen i sig var inte något nytt. Hackarna var som alla andra små studentföreningar - på ont och gott. Ju längre utvecklingen pågick, desto mer sekteristiska och hängivna blev de. Stämningen i gruppen började likna den i filmen Döda Poeters Sällskap och man försummade alltmer studierna för att istället ägna sig åt datorerna. Speciellt Digital Equipments dator PDP- visade sig vara otroligt vanebildande. Datorn skilde sig från de monstruösa IBM-maskinerna som sedan 1948 sålts till universiteten genom att man arbetade direkt med den. Man kunde se sitt program utföras, och man kunde rätta till småfel medan programmet kördes. I ett nafs uppfann hackarna en mängd nya programmeringsknep och utvecklade bland annat det första dataspelet, Spacewar, och den första joysticken. Hackarnas bedrifter blev så bryktade att de hjälpte till att utforma datorn PDP-, som blev en ännu större framgång för företaget. Digital tillverkade sedan stora monster som hette VAX eller DEC (plus en eller annan versionssiffra) och har till stor del hackarna på MIT att tacka för sina framgångar.
Hade nu hackarna blivit behandlade som andra högskoleelever hade de skickats iväg från skolan när det visade sig att de bara hackade dag och natt istället för att plugga på sina tentor, och därmed hade sagan varit all. Nu var det dock så att det amerikanska försvaret i form av ARPA (Advanced Research Projects Agency, byrån för avancerade forskningsprojekt) blev intresserade av MIT:s resurser och gav dem pengar att anställa utvecklare för ett projekt som kallades MAC. Denna förkortning stod för Multiple Access Computing, Machine Aided Cognition vilket innebar att flera användare skulle kunna dela på en dator, och att det skulle vara lätt för användarna att utnyttja datorns resurser.
På MIT utvecklade hackarna sedan nätverk, meddelandesystem (ett av världens första sk time-sharing system (sv: tidsdelningssystem) som innebar att flera användare kunde dela på en dator genom att låta datorn ägna sig åt dem en i taget) och framför allt artificiell intelligens, ett forskningsområde där man än idag är världsledande. Man klurade över intelligensens väsen och förstod inte vad det var som gjorde det så svårt att fånga ens den enklaste intelligenta operation i en dators kretsar. På slutet av 1970--talet gav en dataprofessor vid namn Douglas Hofstadter ut en bok med direkt religiösa undertoner som hette Gödel Escher Bach -- ett Evigt Gyllene Band, och som har fått stå modell för hackarnas världssyn. Boken är vida spridd bland hackare, och anses även bland litteraturvetare som ett mästerverk. Dessvärre är boken svår (men inte svårläst) och placerad under hyllsignum T bland böcker om matematik, vilket avskräcker många.
Från Hofstadter hämtade hackarna en filosofisk grund till sin kultur; det var tankar om självreferens i intelligenta system (det vi brukar kalla att lära av sina misstag) med härledningar till så skilda områden som olika paradoxer bland de antika filosoferna, Bachs matematiska lek med harmonier, Eschers matematiskt inspirerade etsningar och teckningar eller Benoit Mandelbrots teorier om ordning i kaos. (Något som vi ser illustrerat i bl.a datorgenererade kaosbilder, sk fraktaler.) Resonemanget i boken leder så småningom läsaren fram till insikt i Gödels teorem som bevisar att varje fullständigt matematiskt system till sin natur är ofullständigt, dvs måste innehålla sanningar som inte kan bevisas.
Hofstadters bok mynnar ut i ett resonemang kring självreferens och artificiell intelligens (kort AI) som är tänkt att visa hur det är möjligt att beskriva mänsklig och maskinell intelligens som bunden till matematiska system. MIT var som jag sade pionjärer på forskning kring artificiell intelligens och många av hackarna var tidigt övertygade (och är det än idag) om möjligheten att bygga intelligenta maskiner.
Nåväl, vi nöjer oss med att konstatera att denna första hackargeneration var mycket upptagen av just matematik, matematisk filosofi och andra klassiska naturvetenskaper. Den filosofi kring intelligenta system som föddes på MIT blev stöttepelare i denna första hackargeneration. Det blev viktigt för hackarna att visa att de hade en egen kulturell identitet. Enligt Sherry Turkle, sociolog och författare till boken Ditt Andra Jag, föredrar därför de hackare hon intervjuat att lyssna på just Bach, och skyr romantiska kompositörer i stil med Beethoven, pga bristen på ordning i kompositionerna.
Att hackarna bildade en hård kärna med egna estetiska och filosofiska värderingar berodde också på att de höll sig mycket för sig själva. Av alla högskolestuderande är teknologerna de som håller sig mest för sig själva. En övervägande majoritet är män. Bland teknologerna är datavetarna de mest isolerade, och i ännu högre grad män.3 Är man redan från början utstött är det inte så konstigt att man omvärderar sin syn på samhället och sin omgivning i övrigt. Är man dessutom ett lumpargäng är det i det närmaste oundvikligt. Hackarna umgicks mest med varandra, eller ännu hellre: via datorn. De utgjorde rent av en statssanktionerad subkultur.
Hackarna på MIT, bland andra Alan Kotok, Stewart Nelson, Richard Greenblatt, Tom Knight och Bill Gosper gjorde sig kända för att arbeta oerhört koncentrerat i trettiotimmarspass för att sedan gå hem och kollapsa och sova i tolv timmar. De fann maskinerna så begeistrande att de glömde allt annat medan de satt och jobbade. Vid sidan av detta odlade de en ideologi om att all information borde vara fri, åt kinesisk mat och lärde sig att dyrka upp varenda lås i hela skolbyggnaden med motiveringen att de skulle kunna använda utrustningen bättre. Av många sågs detta som respektlöst, men hackarna själva menade att det var nödvändigt för arbetet.
Faktum var att hackarna utgjorde en homogen grupp som borde vara varje akademikers dröm: de var intresserade av vad de höll på med, ägnade sig åt problemen dygnet runt -- under skoltid såväl som på fritiden. Fakulteten lät dem hållas.
Sedan började nätverkens historia. Man kopplade ihop ett par datorer med en kabel. Sedan tre. Sedan ännu fler, och snart hade man ett helt nätverk. Att kommunicera via en dator tar bort en rad besvärligheter som man annars råkar ut för i det dagliga livet: Det är inte nödvändigt att vara välklädd när du knackar på ett tangentbord. Du kan vara fullkomligt anonym. Ingen ser om du rapar eller vänder gaffeln på fel håll när du äter, och ingen kan se vilken hudfärg du har. Bilden av dig skapas, med få undantag, helt och hållet genom ditt skriftspråk. Sociala tillhörighetsmarkeringar är nästan totalt utraderade, och dina åsikter är lika goda som någon annans. Ingen kan slå dig, avskeda dig eller degradera dig om du är uppkäftig och säger din ärliga mening. Människor som kommunicerar genom datorer är förvånansvärt ärliga och uppriktiga, eftersom diskussionen förs av alla, och mellan alla.
MIT, Stanford, Berkeley och de andra stora amerikanska högskolorna blev stöttepelare i försvarsprojektet ARPAnet vilket kom att bli kärnan till det som vi idag känner som Internet. Med detta nätverk kom hackarna på MIT i kontakt med hackare på andra högskolor, och de kunde därmed lägga grunden till en transnationell hackarkultur som senare kom att sprida sig till Europa och Sverige. Härifrån härrör sig t ex de ursprungliga slangord man kan finna i The Jargon File, ett fritt tillgängligt dokument med en lista över många av de slanguttryck som används av hackare världen över. Några av de äldsta uttrycken går ända tillbaka till järnvägsklubben TMRC. Förutom ordlistan innehåller denna fil även en del små anekdoter och betraktelser av hackarens natur som sammantaget utgör den ursprungliga hackarkulturens kanske viktigaste skriftliga dokument.
När hackarkulturen spred sig från MIT över ARPAnet nådde den först de andra stora amerikanska universiteten som sysslade med dataforskning -- främst som sagt Stanford och Berkeley i San Francisco på andra sidan den amerikanska kontinenten. Tack vare ARPAnet blev hackarna oberoende av geografiska avstånd och kunde samarbeta och utbyta tankar om allt möjligt över dessa vidder, en lyx som vanliga människor inte haft tillgång till förrän nu på 90--talet. I San Francisco kom hackarkulturen via ARPAnet att i slutet på 60-- och början på 70--talet blandas upp med den samtida hippiekulturen, vilket blev den första kopplingen mellan hackare och hippier.
Till Sverige kom denna kultur först 1973 när Linköpings tekniska högskola specialiserade sig på datorteknik och studenternas egen dataförening Lysator bildades. Lysator gör för övrigt anspråk på att vara Sveriges äldsta dataförening (vilket de är) och ursprunget till den sanna svenska hackartraditionen (vilket är mera tveksamt). Lysator kommer att dyka upp längre fram i den här boken.
Hackarkulturen är nu inte bara någonting som kommer från skolvärlden; dessa universitetsstuderande hackare är bara en liten del av den digitala kulturarenan. Någon gång då och då dyker det upp någon nisse som påstår att bara de här hackarna som går på högskola och häckar i datorlabben är riktiga hackare. Att påstå något sådant är både dumt och idiotiskt. Vad ett ord betyder definieras givetvis av dem som använder det. Alla som identifierar sig som hackare har rätt att göra det. Så om vi nu låter 60--talet gå över i 70--tal händer det fler saker parallellt i tiden: de högteknologiska amatörerna dyker upp -- lika mycket hackare som någonsin Bill Gosper och hans kompisar på MIT.
Hackarkulturens gräsrötter bestod av alla de radioamatörer och elektronikhobbyister som byggde sina egna mikrodatorer med de första hemmabyggsatserna. Radioamatörerna uppstod redan runt 1915 och florerar i olika läger, där de mest puritanska fortfarande anser att telegrafnyckeln och morsealfabetet är det yppersta verktyget för internationell kommunikation. Andra anser att radiotelefoni, dvs komradio, är att föredra. Andra åter, har slagit sig på amatör-TV och andra fuskar med datakommunikation via radio. Radioamatörer finns i varje svensk stad och by värd namnet och många av dessa har idag gått över till datakommunikation via Internet, där de utforskar ännu ett område för kommunikation. Radioamatörerna var på sätt och vis de första hackarna. Tidigare till och med, än hackarna på MIT.
Radioamatörerna har till skillnad från hackarna mycket sällan attraherat ungdomar i någon större utsträckning. Detta beror dels på att det (i Sverige) fordras att man är 16 år och har tagit ett radiocertifikat (såkallat C-certifikat) för att få syssla med radio. En normal ungdom i Sverige idag har inte råd med de kurser och prov som krävs för att få sända radio. En del gör det ändå, och kallas då radiopirater. Om man sänder amatörradio utan certifikat är det inte många som bryr sig, bara man inte ställer till problem för andra.4 Men det gäller att hålla sig till rätt frekvenser. Om man börjar sända ut radio på frekvenser som reserverats för andra ändamål, exempelvis militärer och brandkår, kan man bli spårad och dömd till böter för detta.
För att kunna hålla rätt på vilka frekvenser man skulle utnyttja för att inte ställa till problem för sig själva och för andra, fordrades tidigt ett internationellt samarbete mellan radioamatörer. Man hade också för vana att skicka varandra bekräftelser på etablerad kontakt i form av speciella kort. På så vis grundlades något som kan kallas det första virtuella samhället, en kultur oberoende av nationsgränser, men begränsat av apparaturen.
Radioamatörerna förkroppsligar mycket av den kultur som senare har överförts till hackarkulturen: en faschination för dels teknologi (maskiner) och dels för kommunikation med andra människor. Några vill alltid hitta nya, häftiga mackapärer (teknikdårar), andra vill bara kommunicera med andra människor så smidigt som möjligt och försöker ständigt förbättra dessa system (evolutionister), och en del känner att de har funnit en teknisk nisch de behärskar, och stannar där (de kallas ibland stockkonservativa). Och sedan finns det de som de andra inte vill kännas vid: de som tycker att det häftigaste i världen är att sända piratradio. De som vill använda tekniken som ett medel att utmana samhället.
De första elektronikhobbyister som slog sig på datorer samlades till en början speciellt kring den absolut första hemdatorn Altair 8800 som började säljas som byggsats i USA i början av 1975. Datorn hade fått sitt namn från en planet i ett avsnitt av TV-serien Star Trek och såldes i så stor mängd att några av entusiasterna skapade sina egna användargrupper. De var genomgående elektronikamatörer, och inte sällan ingenjörer till yrket. Få eller inga var ungdomar. Hos dessa, såväl som hos högskolefolket, uppstod samma sorts tekniska begeistring och förhäxning vid programmeringsarbetet som kunde hålla hackarna vakna hela nätter och få dem att glömma allt utom maskinen.
Användargruppen i Silicon Valley, San Francisco var den mest aktiva. Den hette Homebrew Computer Club (Klubben för hembrända datorer), och bland medlemmarna fanns bl a Steve Wozniak, en hängiven hackare som senare skulle bygga datorn Apple II som hans kamrat Steve Jobs 1977 lyckades marknadsföra som den första riktigt stora hemdatorn. Långt senare, en bit in på 80-talet, tillverkade de en professionell dator som hette MacIntosh, och som än idag är ståndaktig i den stenhårda konkurrensen.
I Sverige hette motsvarigheten till Homebrew Computer Club PD68 -- en klubb för glada ingenjörer och andra som tyckte att mikrodatorer var det roligaste som fanns. Man utgav bl a tidningen MPU-laren. Tyvärr vet jag inte så mycket mer om denna klubb.
Åren 1977-78 byggde det svenska företaget Data Industrier AB (DIAB)5 på uppdrag av Luxor och Scandia Metric en dator som hette ABC80. Medan DIAB gjorde själva datorn konstruerade Luxor lådan till datorn, monitorn och tangentbordet. Förutom att den hade svartvit skärm och som sagt krävde en speciell monitor för att kunna användas, var det inget fel på denna dator. Precis som när det gällt de samtida datorerna Apple II och Tandy Radio Schack TRS-(som med tanke på namnet tydligen var en förbild) i USA trodde den etablerade databranchen att dessa datorer var i det närmaste oanvändbara. IBM var fullständigt ointresserade. Steve Wozniak erbjöd sin uppfinning Apple I-datorn till sin arbetsgivare Hewlett-Packard (HP) men de var lika ointresserade. Trenden var att utveckla minidatorer som Digital Equipments DEC-monster och liknande maskiner. Branchens giganter med IBM och Digital i spetsen förutspådde att det runt år 2000 skulle finnas c:a 50 stora datorer i hela världen som användarna anslöt sig till via nätverk.
Lars Karlsson på DIAB hade sett framgångarna PET6 och Apple II hade haft i USA, och insåg att om man inte fick ut datorn under 1978 så skulle det vara försent. Då skulle amerikanerna ta över den svenska marknaden. ABC80 tog åtta månader att utveckla. Han slöt avtal med Scandia-Metric om att leverera 2500 datorer och gick sedan till Luxor och sade att det var dags att börja tillverka datorer. Scandia-Metric hade ursprungligen tänkt sig att köpa in utländska datorer, men trodde på ABC80. Detta var hemdatorns barndom så allt var möjligt. DIAB fortsatte att sälja datorkonstruktioner på licens: ABC800, Esselte-datorn, Monroe Systems, och ett antal Unix-datorer under eget namn tills företaget köptes av Televerket.
ABC80 fann stor kärlek bland Sveriges allra första hemdatorentusiaster som länge väntat på en dator värd namnet. (Allt som ditills erbjudits hade kostat skjortan och importerats från USA.) Nu fick man en -- och till råga på allt en svensk sådan. 1981 efterföljdes den av ABC800.
1980 bildades så ABC-klubben av elektronikentusiaster, ingenjörer och annat datorintresserat folk under ledning av hemdatorlegenden Gunnar Tidner. Redan från början var ABC-klubben intresserade av datakommunikation, och mot slutet av året kunde man slå upp vad som antagligen var Sveriges första idéella BBS: Monitorn, som fungerade tack vare ett program skrivet av Gunnar Tidner själv. Under 80--talet hette sedan nästan alla svenska BBS:er X-monitorn (Örebro-monitorn, Eskilstuna-monitorn etc) som en hyllning till Tidners genombrott. Klubben har fortfarande en monitor som används som intern växelstation för allt möjligt.
ABC-klubben växte explosionsartat; hemdatorintresset i Sverige var i princip lika enormt som i USA. Klubben blev centrum för alla debatter om datateknik runt ABC-datorerna och datakommunikation i största allmänhet. I början av 1985 fick ABC-klubben genom avtal tillgång till en DEC-dator på datacentralen QZ i Stockholm. På denna startade man en central BBS, eller vad vi kan kalla en riktig konferens, med olika diskussionsgrupper. Denna BBS kördes på QZ:as KOM-system och fick namnet Q-Zentralen. Zentralen liknade datanät som fanns (och fortfarande finns) runt om i världen, t ex Compunet i England eller Usenet och Prodigy i USA.
I diskussionsgrupperna på Q-Zentralen figurerade många av de personer som senare skulle bli viktiga nyckelpersoner i det kommande elektroniska Sverige: Sven Wickberg, Anders Franzén, Henrik Schyffert och Jan-Inge Flücht.
Det var först i och med dessa hemdatorer i början på åttiotalet som någonting verkligen hände. Nu var det inte längre nödvändigt att kunna tillverka sin utrustning själv, och därmed kunde var och en som hade råd få tillgång till en egen dator, om än inte alltför avancerad. En hel uppsjö hemdatorer dök upp över en natt, i USA såväl som i Europa: Sord, Atari 800, Sol, Texas TI-, Vic- Spectravideo m fl. De flesta var dagsländor som bara fanns på marknaden några år innan tillverkningen lades ned eller företagen som stod bakom maskinerna gick i konkurs.
De hemdatorer som överlevde konkurrensen var egentligen (i Sverige) bara tre: Sinclair ZX- (tack vare sitt låga pris), ABC80 (tack vare sina industriella tillämpningar och starka support från ABC-klubben), och Commodore 64 (hädanefter kallad C64), som överlevde helt enkelt därför att den var den mest tekniskt avancerade hemdatorn vid den tiden.7 Även de första PC-maskinerna dök upp i början av 1981, men betingade sådana hutlösa priser att ingen normal människa skulle betrakta dem som hemdatorer. I Amerika var överlevde Apple II, Atari 800, Commodore PET och Commodore 64. Apple II var för Amerika vad ABC80 var för Sverige. Än idag finns det ihärdiga Apple II-fanatiker som fortfarande använder sina datorer från slutet av 70--talet, liksom vi i Sverige ännu har ihärdiga ABC80 användare, varav några ännu utgör den hårda kärnan i ABC-klubben.
Till en början var de flesta europeiska hackare av samma typ som de amerikanska; gamla radioamatörer, ingenjörer och elektronikenstusiaster som drömde om att få använda en riktig minidator som VAX eller IBM (dessa härliga, stora grå, kylskåpsliknande saker), och inte bara hålla på med hemdatorer. Hackarkulturen från 60--talets MIT och den elektroniska förlängningen av radioamatörerna sågs som ett ideal; en riktig hackare var en person som skrev program som gjorde något nyttigt (eller något som såg ut att vara nyttigt) eller en som behärskade elektronik och kunde bygga om sin egen dator och på så vis imponera på sina kompisar. De lyckligaste datorklubbarna hade kunnat köpa in (eller fått) en begagnad minidator från något företag och startat egna BBS:er kring dessa. Sådana hackare som börjat med ABC80, minidatorer och elektronik blev i regel chockade och närmast äcklade av den kultur som uppstod kring mitten på 80--talet i och med Commodore 64-invasionen (som jag behandlar i stycket Subkulturernas Subkultur lite längre fram). Många av dessa hackare har idag skaffat sig en PC och anser det vara en ädel konst att skriva sharewareprogram, delta i Open-Source projekt och liknande riktiga sk hack.
Det var också hackare av den här typen som startade det alternativa datanätverket Fidonet. Det var amatörerna Tom Jennings och John Madill i San Francisco som utarbetade ett system där olika BBS:er ringde upp varandra efter ett visst mönster och som genom skicklig samordning lyckades uppbringa lika god täckning som Internet, med den skillnaden att posten gick lite långsammare i och med att man saknade permanent uppkopplade förbindelser. Istället förmedlades posten genom olika mellanstationer som i ett gammalt hederligt postsystem. På detta vis kunde man också starta diskussionsgrupper som omfattade hela världen. I början av 1985 startades det svenska fidonätet av Conny Johnsson i Karlstad. I och med att Internet blivit billigare är det många som tycker att Fidonet spelat ut sin roll. Långt ifrån alla håller med -- Fidonet är en genuin amatörskapelse medan Internet från början till slut är skapat av akademiker. Sedan länge finns dock bryggor mellan de båda nätverken så att användarna av båda näten kan skicka post till varandra.
Hemdatorägarna blev ett begrepp, och många tonåringar fick sin första dator i mitten på åttiotalet. De flesta futuristiska föräldrar som köpte sig en hemdator hade nog inte tänkt sig att deras söner (och ibland döttrar) skulle använda datorn så mycket som de gjorde, men genom en miss i marknadsföringen av hemdatorerna kom det att bli så. Man gick nämligen ut med parollen att hemdatorerna skulle användas till ekonomi, ordbehandling och dataregister, något som de för det mesta visade sig ganska värdelösa till. Det var uppenbarligen enklare att slå upp ett recept i en kokbok än att starta hemdatorn och leta reda på det i något dataregister som tog 15 minuter att ladda in. Det enda "nyttiga" maskinerna verkligen dög till var ordbehandling eller enklare kalkyler, något som få var vana vid eller förstod att uppskatta. De "nyttiga" programmen var dessutom svindyra och hade hög inlärningströskel.
De enda vuxna som använde sina hemdatorer ordentligt var nästan samtliga tekniker eller tekniskt intresserade som kunde sitta hela nätterna igenom och bråka med sin ABC80 för att få den att göra det ena eller det andra. Många var elektronikhobbyister som använde datorn för att bygga om den för sina egna ändamål. (Jag tillhör själv den våg av ungdomar som blev helt fångade av ABC-datorerna i 13--14 års åldern: dessa var för många en entrébiljett till den elektroniska världen.)
Det skulle dröja ända in på 90--talet innan hemdatorn slog igenom på allvar som verktyg i hemmen, men då med besked. Det är först nu IBM PC har blivit allmän egendom. Hade det inte varit för Altair 8800, Apple II, Atari 800, Commodore PET och ABC80 hade IBM för övrigt aldrig kommit på tanken att tillverka PC-maskiner. Tidens melodi var att tillverka stordatorer; enorma burkar som slukade flera tiotals kilowatt ström och alstrade mer värme än en ångpanna och inte kunde fungera utan ett separat kylsystem. Idén med en egen dator för varje användare är och förblir en hackaridé som går ända tillbaks till MIT, där man jobbade ensam med sin PDP-många sena nätter.
Hade inte dessa mikrodatorer uppstått hade industrin säkerligen fortfarande arbetat på sina 50 datorer som skulle klara av att försörja hela världen med datorkraft. Utan mikrodatorerna hade moderna system för datoranvändning som den populära Client-Server modellen där stora och små datorer samsas och delar på arbetet i ett nätverk, aldrig blivit påtänkta.
Som en produkt av det hemdatorliv och den futuristiska tidsanda som följt på rymdkapplöpningen och som kulminerat med månlandningen 1969 bildades ett flertal teknologiinriktade subkulturer. Några var helt vanliga sammanslutningar som science fiction fanatiker eller radioamatörer. Andra var... speciella. Det är dessa som satt dödskallestämpeln på hackarkulturen och orsakat att hackare allt som oftast associeras med brottslig verksamhet. Hur många av er -- handen på hjärtat -- har någonsin funderat på hur det vore att ha makten över tekniken? Att kunna bestämma vilka radio och TV-program som skall sändas? Tänk om du hade dessa gigantiska elektroniksystem under din kontroll. Tänk att kunna fylla alla TV-rutor med brus när den där människan du avskyr dyker upp... Eller slå ut alla telefonapparater i landet när du vet att din hjärtevän ringer och gullar med sin före detta... Tänk att ha makten över samhällets informationsapparatur...
En grupp elektronikentusiaster som figurerat redan på 60-- och 70--talen, kallade Phone Phreaks var bland de första som tog till sig den nya datatekniken. Dessa "phreakare" hade specialiserat sig på att lura telefonbolagens växlar att koppla gratissamtal över hela den amerikanska kontinenten, något som också kallades blue boxing, vilket refererar till en liten blå plastlåda med elektronik som användes för att framställa de toner som lurade växlarna.
Phrekarna kom delvis från högskolan. Precis som hackarna hade tyckt att det var roligt att utforska datorer, hade andra funnit att det var våldsamt skojigt att prova olika nummerkombinationer på universitetets telefoner för att se hur långt man kunde koppla sig. En del lyckades på det viset koppla sig ut på det allmänna telenätet och ringa gratis, eftersom det var gratis för högskoleeleverna att använda interntelefonsystemet.
En ung man som hette Mark Bernay (alias The Midnight Skulker) och hade goda kunskaper om telefonsystemet, åkte runt på USA:s västkust och satte upp klisterlappar i telefonkiosker med nummer till olika konferenslinjer han etablerat, och byggde på så vis upp ett mindre kontaktnät av teknikintresserade ungdomar. Men det var inte de som gjorde phreakande till den enorma illegala verksamhet det är idag.
Istället var det en man som hette Joe Engressia som på gränsen mellan 60-- och 70--talet, utan att riktigt veta om det, skapade den underjordiska rörelsen av telefonmanipulatörer. Även om telefonbolaget som då hette Bell, redan 1961 spårat och arresterat de första phrekarna hade få av dessa tillhört någon organiserad rörelse. De flesta hade varit affärsmän, några vanliga arbetare och en och annan student. En var till och med miljonär. Anledningen till att dessa uppstått var att Bell i november 1960 publicerat information om telefonsystemet som gjorde det lätt för vem som helst med tillräckliga kunskaper att bygga en Blå Låda.
Joe var blind, men som kompensation hade naturen begåvat honom med den fascinerande egenskapen att ha absolut gehör. Han kunde komma ihåg en ton han hade hört och sedan vissla den exakt. Redan i 8--årsåldern hade han upptäckt att han genom att vissla vissa toner kunde styra telefonväxlarnas system. Dessa kallades multifrekvenssystem (eng: M--F, Multi Frequency), och det var informationen om dessa Bell gjort misstaget att publicera 1960. Han greps av polisen för att ha kopplat upp ett gratissamtal åt några kompisar enbart genom att vissla i telefonluren. Tack vare publiciteten kring denna incident kunde Joe tillsammans med andra telefonentusiaster bilda ett underjordiskt nätverk av i huvudsak blinda människor som sedan bara växte och växte. Några få kunde vissla tonerna, men de flesta använde tidiga elorglar och syntar för att producera de nödvändiga tonerna. Med Joe växte phreakandet till en hel ungdomsrörelse. Han greps 1971 och dömdes till villkorligt fängelsestraff mot att han lovade att aldrig mer mixtra med telefoner. Han anställdes senare som telefonreparatör på ett litet företag i Tennessee.
Här måste jag få påpeka en sak. Med jämna mellanrum hör jag talas om personer som säger sig ha vänner som kan "vissla" sig förbi telefonväxlar och ringa gratis. Det är aldrig de själva som kan vissla, och om man undersöker saken närmare så visar det sig att det var en vän till en vän... osv. Historier om "visslare" är alltså att betrakta som moderna vandringssägner, precis som många andra historier om phreakare och hackare. Notera att "vissling" kräver absolut gehör - något som inte många människor är utrustade med. Sedan måste man känna till, och ha hört, den ton som skall visslas. Alltså återstår ett försvinnande litet antal människor som skulle kunna utföra detta. Kanske en handfull i hela Sverige. Slutligen skall man vara medveten om att det är omöjligt att använda denna teknik på det moderna AXE-systemet.
Joe och hans kamrater använde modfierade, omstämda elorglar för att ringa. Än vanligare var dock andra tekniker att alstra de speciella signaler som krävs för att styra växlarna. En metod som användes av John T Draper, i folkmun kallad Cap'n Crunch var att ta en leksaksvisselpipa som följde med frukostflingorna med samma namn, och täppa till ett av hålen. När man så blåste i pipan alstrade den en ton på exakt 2600 Hz (motsvarar ungefär ett E i femstrukna oktaven, inte särkilt njutbart). Detta råkade vara samma ton som det amerikanska televerket AT&T m fl använde för att indikera att långdistanslinjer var lediga. Om endera samtalsparten sände ut en sådan ton trodde den uppringande telefonväxeln att samtalet avbrutits (eftersom det var så telefonväxlar talade om för varandra att linjen var öppen) varvid all debitering för samtalet upphörde. Pipan gjorde det alltså möjligt att ringa gratis.
Draper var en mycket aktiv phreakare. Han kopplade upp stora konferenser där han kom i kontakt med många av de blinda människorna och delade med sig av sina erfarenheter till andra phreakare. Han höll reda på telefonnummer och organiserade idéutbytet mellan phrekare. Likt vissa av phreakarna var han elektronikentusiast och byggde själv de tongeneratorer som var allt som behövdes för att fullständigt kontrollera hela telefonsystemet. Dessa kallades MF-lådor eller som jag nämnde tidigare Blå Lådor, och gav sina ägare fullständig tillgång till nationell och internationell teletrafik -- gratis. Eftersom all information om MF-systemet offentliggjorts var det inte särskilt svårt att konstruera dessa blå lådor. Och då det inte är så billigt att byta ut hela telefonsystem finns det än idag i vissa länder telefonväxlar som kan styras med blå lådor.
Många var liksom Draper helt förhäxade av de blå lådornas möjligheter att koppla ett samtal kors och tvärs över jorden via satelliter och kablar -- en känsla av oinskränkt makt över telefonsystemet. Ett av Drapers mer välkända trick var att koppla sig runt jorden genom 7 länder, bara för att uppleva den otroliga känslan av att höra sin egen röst med 20 sekunders fördröjning.
1971 hade massmedia fått nys på phreakarna. En journalist som hette Ron Rosenbaum skrev en artikel om fenomenet och strax därefter arresterades Draper och dömdes till fängelse. Han kontaktades av maffian som ville utnyttja hans kunskaper, och blev svårt misshandlad när han vägrade. Efter att han kommit ut ur fängelset fick han hjälp av en gammal bekant, Steve Wozniak som utveklat datorn Apple II, att sluta med phrekandet och istället ägna sig åt programmering. 8 Efter ett par missöden med modem till Apple II-datorn (som inte bara var modem utan snarare datoriserade blå lådor) tillverkade han bland annat ordbehandlingsprogrammet Easy Writer som såldes av IBM tillsammans med IBM PC, vilket han tjänade en dryg miljon dollar på.
Samma år (1971) upptäckte hippierna möjligheterna att ringa gratis. Det blev den militanta gren av hippierörelsen som kallades yippier som startade en tidning som hette Youth International Party Line, ett oöversättligt namn som betyder dels Internationella Ungdomspartiets Program, dels Ungdomens Internationella Partajtelekonferens, ungefär. Tidningen hade som syfte att lära ut olika tekniker för telefonbedrägeri.
Det är kanske svårt för en svensk läsare att förstå yippie-fenomenet. Yippier var en sorts härdade hippier som inte tvekade att använda massor av våld och terrorism för att i möjligaste mån slå sönder (det amerikanska) samhället. Man förespråkade dessutom användningen av hallucinogen narkotika. Yippier var människor som blivit så trötta på det amerikanska samhället och hela samhällssystemet att de bara såg en enda utväg -- att slå sönder alltihop. Till skillnad från klassiska vänstergrupper var man inte teknikfientliga, utan tog vara på alla kunskaper och hjälpmedel som fanns till hands. Dessutom visade sig många yippier vara ganska intelligenta och det var kanske det mest skrämmande av allt. Yippierna stod för helt nya värderingar som skakade det amerikanska folkhemmet i grundvalen. Denna politiska riktning kom senare att bli ett frö till den ideologi som idag eventuellt kan kallas cyberpunk, och som jag skall återkomma till i ett särskilt kapitel. Yippierna leddes av framför allt Abbie Hoffman och Jerry Rubin.
1973 bröt sig den teknikfanatiska fraktionen ur yippierörelsen och bildade en rent samhällsfientlig och svindleriinriktad organisation kring tidningen som nu hette TAP (Technical Assistance Program). I den nya varianten av tidningen kunde man lära sig andra saker än bara telefonsvindlerier; det rörde sig om recept på sprängämnen, kopplingsscheman för elektroniskt sabotage, information om hur man förfalskar kreditkort mm mm. Mycket av detta var givetvis "spännande" för tonåringar och lätt barnsliga unga män, så tidskriften kopierades och spreds över hela jorden. Snart fanns det ett världsomspännande nät av phreakare. Den grundläggande filosofin (om man kan kalla det så) bakom tidningen är dock genomgående densamma som i yippiepartiet Youth International Party.
I TAP uppstod det egensinniga skriftspråk som innebar att man bytte ut alla "s" mot "z" och alla "o" mot "0" (noll), samt att ordet "freak" genomgående stavades "phreak". Detta har sedan hängt kvar. Under det tidiga 90-talet dök det upp en figur vid namn B1FF på datanätverket Usenet som förvärrade denna språkmisshandel till det absurdas gräns genom att skriva ord som de uttalades istället för som de stavades, kombinerat med en simulerad tangentbordsovana som innebar att han bytte I mot 1, A mot 4, T mot +, E mot 3 (ett bakåframvänt E) osv. En del blev vansinniga på B1FF, men hackarna tyckte det var skitkul och började skriva som B1FF för att reta var vän av ordning och understryka den anarkistiska prägeln på det annars så disciplinerade Usenet. Man har till och med gått så långt att man helt slumpmässigt blandar stora och små bokstäver. Resultatet blir text som det nästan gör ont att läsa.
I Sverige uppstod senare en systertidning till TAP som hette Rolig Teknik, och som mest är känd för att ha orsakat en del skriverier i kvällspressen. Rolig Teknik skapades av Nils Johan Alsätra, en legend i svensk underjordisk kultur. Han var inspirerad av TAP, och publicerade under perioden 1984--1993 ett flertal artiklar med samma samhällsfilosofiska botten som den amerikanska motsvarigheten. I tidningen kunde man bl a läsa om hur man tillverkade falska hundralappar för bensinautomater (vilket många gjorde), hur man lurar elmätare, och (förstås) olika tekniker för att ringa gratis. Nils hade startat tidningen efter att ha blivit dömd till dagsböter för att ha tillverkat och sålt Svarta Lådor (eller som han själv kallade dem: markeringsätare) som gjorde det möjligt att ringa gratis till den som anslutit apparaten till sin telefon. Innan han startade försäljningen erbjöd han Televerket att köpa uppfinningen för 3 miljoner kronor. Televerket svarade inte ens på brevet.
Rolig Teknik dog efter en razzia i Göteborg 1993. Denna var föranledd av att Alsätra börjat publicera anonyma annonser där annonsörerna kunde erbjuda varor med tidningen som mellanhand utan att behöva skylta med namn och adress. För varje produkt där betalningen distribuerades via tidningen tjänade Rolig Teknik 10 kr. Eftersom annonsernas innehåll var minst sagt suspekt ansågs detta vara detsamma som häleri och vapenhandel. Efter att polisen för första gången i svensk historia inhämtat tillstånd från regeringen slog man till mot tidningsredaktionen.9 Sedan dess har det varit fullständigt tyst kring såväl Rolig Teknik som Alsätra personligen. Möjligheten att använda de "markeringsätare" som tidningen publicerat ritningar till försvann fullständigt i och med AXE-systemet, men många av de andra tipsen fungerar än idag.
För moderna hackare är det mest elektroniska tidningar som Phrack eller Phun som gäller. I Sverige fanns en period under tidigt 90--tal en nystöpt papperstidning i samma anda som Rolig Teknik: Alias.10 Phrack är antagligen populärast eftersom den fått mycket publicitet. Phrack är gratis för privatpersoner, medan företag och myndigheter måste betala 100 dollar om året för att få den. På det viset finansierar myndigheterna utgivandet av tidningen, eftersom de måste hålla sig ajour med utvecklingen i den undre världen.11
Efter hand som televerken börjat täppa till luckorna i sina växelsystem har phreakare lärt sig använda förbluffande utstuderade metoder för att kunna ringa gratis. En metod är att verkligen programmera om telefonbolagens växlar. En annan är att använda stulna eller konstruerade kreditkortskoder för att debitera samtalet på någon annan (ibland icke-existerande) person. Allrahelst skall räkningen skickas till ett multinationellt företag som Coca-Cola, McDonalds, eller telebolagen själva.
Poängen med att kunna ringa på kreditkort är man genom att ringa över ett visst 020--nummer skall kunna få samtalet debiterat på sin egen räkning, oavsett vilken telefon eller myntautomat man ringer från. Eftersom man inte kan visa sitt kort för en teleoperatör får man uppge kortnummret och den hemliga tilläggskod (kallas vanligen PIN-kod = Personal Identifier Number) som behövs för att få handla på kredit över telefon.
En annan metod för att ringa gratis är att utnyttja en PBX (Private Branch Xchange), vilket är den amerikanska beteckningen på en privat företagsväxel. När man använder en PBX innebär detta oftast att man ringer ett 020--nummer, slår en kod och sedan kan ringa vilket samtal som helst. Samtalet debiteras sedan på företagets räkning. Förfarandet är en förenklad och automatiserad variant av betalkortssystemet som innebär att ingen människa behöver sitta och kontrollera och anteckna nummer. Från början behövde man inte ens slå in någon kod, det var bara att slå rätt 020--nummer och sedan slå det nummer man ville nå. Man trodde att det skulle räcka med att hålla numret hemligt. Eftersom phreakare är kända för att systematiskt ringa långa serier med 020--nummer upptäckte de snart att vissa nummer gick att koppla vidare, varefter telebolagen införde kodsystemet. Av anledningar som jag strax skall illustrera är PBX-koder ständigt på drift från sina rättmätiga ägare.
Phrekarna ringer som sagt mer eller mindre slumpmässigt 020--nummer i jakt på PBX:er, datorer, växlar eller andra skojiga teleinstallationer, något som brukar kallas war-dialling efter filmen War Games, där tekniken användes, eller kort och gott scanning. (Detta är inte på något sätt olagligt -- det är liksom lite av poängen med att ha en telefon att man skall få ringa till vilka nummer man vill, och hur många man vill.) Under dessa strövtåg på telenätet stöter de ofta på lite allt möjligt roligt. Bland annat televerkens egna servicelinjer och sk röstbrevlådor (oftare bara kallade VMB = Voice MailBox, röstbrevlåda). Via sådana röstbrevlådor kan man skicka meddelanden till varandra om inget annat fungerar. (Läs: om televerken har blockerat alla andra möjligheter att ringa gratis.) Röstbrevlådor används annars mest av storföretag med många tjänsteresande, exempelvis konsult- eller försäljningsföretag, som ett snabbare alternativ till skriven post. Röstbrevlådor kräver en passerkod på samma vis som en minutenautomat, och är ungefär lika lätt att knäcka. (Enkla koder som 1234, 0001 eller samma nummer som röstbrevlådan är allmänt förekommande.) En del röstbrevlådor har dessutom möjligheter till vidarekoppling, vilket innebär att man kan ringa långdistanssamtal via en lokal röstbrevlåda.
De flesta phreakare får kunskap om tekniska metoder eller stulna/konstruerade koder från någon annan phreakare. Sådan information sprids genom speciella BBS:er och genom förtroendekontakter. De flesta som sysslar med phreakande vet ingenting om hur man skaffar fram dessa koder eller hur de tekniska råd de får egentligen fungerar. De flesta följer bara anvisningar från andra, slår in några siffror och voilá! du har kopplat dig till andra sidan jorden!
Men det finns också de som John Draper, som verkligen vet vad de håller på med. De mest nitiska av dessa är ungdomar som ännu inte fyllt 20 men ändå besitter kunskaper i telekommunikation motsvarande 120 poäng ingenjörsutbildning, eller mer. Självklart ses detta som livsfarligt i ett samhälle där kunskap är makt.
Televerkens växelsystem är givetvis idiotsäkra. Ingen idiot i hela världen skulle kunna programmera om en telefonväxel att ge honom gratis telefonsamtal. Det är värre med de smarta brottslingarna.
Smarta, kunskapshungriga ungdomar som vill skaffa sig kunskaper i hur telenätet fungerar börjar ofta med att läsa vanlig högskolelitteratur om telekommunikation. Flera av dessa skulle säkert klara en 20--poängstenta med glans. De talar teleteknikernas eget slangspråk för olika tekniska mackapärer flytande. Förkortningar som DCE, OSI, V.24, MUX, NCC eller PAD är självklarheter de kan rabbla utantill i sömnen. De tycks hysa en närmast fetischistisk kärlek till telefonnätet.
Inte alla (men nästan alla) tekniska detaljer om telefonsystemen är offentliga uppgifter. De som fattas brukar phreakarna ibland luska fram med en metod som kallas "trashing" och som på svenka närmast betyder "skräprotning". Det går till så att man uppsöker containern utanför ett stort telefonbolag och letar igenom soporna efter användbar dokumentation som borde körts genom en dokumentförstörare, och som inte alls är avsedd för tonåriga tekniska virtuoser. På det här viset kan phreakare få reda på funktioner, systemkommandon och hemliga telefonnummer som telebolagen använder för internt bruk. Ibland är det etter värre - hackarna har en kontakt på insidan av telebolaget som med berått mod smugglar ut företagshemligheter till dem. Dessa säkerhetsrisker är numera i stort sett tilltäppta, även om det är svårt när så många människor trots allt måste ha del av informationen. Trashing används också för att få tag i bortkastad eller skrotad teknisk utrustning, och ingetdera är väl särskilt fruktansvärt kriminellt. Thrashing är inte heller särskilt vanligt, i synnerhet inte i Sverige.
Vanligare (och enklare) är då sk "social ingenjörskonst" (eng: social engineering) vilket innebär att man angriper den svagaste länken i hela telefon- och kreditväsendet: människan. Uttrycket är hämtat från telefonförsäljningsbranchen där det ingår i försäljarens jobb att förställa sig och angripa svaga punkter hos kunden, bygga på förtroende och samtidigt vara snabb och effektiv.
Exempel på social ingenjörskonst bland phrekare, fritt efter exempel i en ytterst olämplig hackartidskrift (OBS! Använd denna kunskap för att skydda dig själv och andra från att utsättas för brott av denna typ, inte för att begå brott. Missbruk av denna information skulle göra mig mycket besviken!):
P = Phreakare
O = Oskyldigt Offer
T = Offrets telefonT: Ring!
O: Hej det är O?
P: Hej, mitt namn är Tobias Wallenberg och jag jobbar på Sparbankens säkerhetsavdelning. Nu är det så att vi har haft ett datafel här och ditt Visakort kan för tillfället inte användas längre då ditt kort tyvärr gått förlorat i datan. Du skulle inte kunna tänka dig att ge mig ditt kortnummer och din accesskod så kan vi återupprätta kontot omedelbart?
O: Vänta lite, vem sade du att du var?
P: Mitt namn är Tobias Wallenberg och jag jobbar på Sparbankens säkerhetsavdelning. Nu är det så... (upprepar det nyss sagda)
O: Det här känner jag inte till. Kan jag ringa dig på något nummer? (misstänksam)
P: Visst, inga problem. Jag förstår er skepsis. Ring mig på 0712-170920. (fingerat nummer som går till en telefonautomat eller som programmerats in i televerkets växel av P själv, och som han sedan kan ta bort utan att lämna några spår efter sig. Givetvis är detta inte P:s riktiga hemtelefonnummer.)
O: Tack. Adjö!
T: Klick. Tyst. Ring!
P: Sparbankens säkerhetsavdelning, Tobias Wallenberg. Vad kan jag stå till tjänst med?
O: Åh vilken tur! Jag var rädd för att du var en bedragare. Ok, mitt visakortsnummer är XXXX...
P: Tack. Vi skall försöka återupprätta ert konto så fort som möjligt. Var vänlig och undvik att använda ert kreditkort de närmaste dagarna. Adjö, och tack för ert samarbete.
O: Adjö.
T: Klick.
Går man på en sådan här blåsning kan följderna bli fruktansvärda. Kreditkortsföretagen står i allmänhet för förlusten om det kan bevisas att det inte är du själv som utnyttjat kortet, men annars... Aj, aj, aj. Det är inte bara vanliga kreditkort som drabbas; även telebolagens och andra företags egna betalkort utnyttjas hejdlöst. Andra sätt att komma åt kontokortsnummer är genom "trashing" som jag nämnde innan, eller genom att helt enkelt rota i folks brevlådor efter brev från banker som kan tänkas innehålla både kontokort och personliga koder. Samma teknik kan givetvis lätt användas för att ringa rätt nummer till Telias dokumentationsavdelning och begära en kopia av teknisk dokumentation för telefonväxel si-och-så.
Kontokortsnummer används av phreakare även för att handla varor med, företrädelsevis datorer, kringutrustning till datorer, syntar, stereoanläggningar och andra kapitalvaror. Varorna beställs då till poste restante eller t ex ett ödehus, varefter bedragaren omöjligen kan spåras. Metoden är bland phrekare och hackare känd som "carding". Ett antal svenskar har gripits och dömts för sådana brott. Ett betydligt större antal har (som vanligt) sluppit undan.
Phreakare är sociala personer som gärna använder sina kunskaper för att prata i timmatal om i princip allt och inget. Speciellt om olika tekniker, koder och annat som är nödvändigt för "phreakande" naturligtvis. Ibland kopplar man upp stora internationella konferenser som kan pågå i uppemot åtta timmar. Vissa snackar, andra bara lyssnar, någon lägger på och någon ny rings upp. Konferensen fortsätter så länge organisatören orkar, eller tills televerket anar oråd och upplöser den. En mycket berömd konferens var den sk 2111--konferensen som ägde rum på på nummer 2111 i Vancouver, vilket var avsett som ett testnummer för telextrafik. Såväl phreakare som de telefonister som sympatiserade med dem (!) brukade ringa detta nummer för att prata bort några timmar.
Även om detta såklart är olagligt, fruktansvärt omoraliskt osv, håller läsaren säkert med mig om att det är ganska roande att några ljushuvuden till tonåringar använder dessa konferenssystem, avsedda för multinationella företag, för att koppla upp globala konferenser och i princip bara snacka skit!
Phreakarna själva ser detta grova utnyttjande som oskyldigt, åtminstone i de fall där man lurar till sig teletrafiken genom att använda tekniska trick. De menar att eftersom kablarna ändå bara ligger där, varför inte utnyttja dem? Vilken skada gör det egentligen? Skadar det telenätet? Knappast. Inte om man vet vad man gör. Skadar det någon människa? Knappast. Inte om man håller fingrarna borta från sjukhusens och militärens linjer. Förlorar televerket pengar? Knappast. Inga phreakare hade ringt samtalen om de varit tvungna att betala för dem. Överbelastar man telenätet, så att televerken måste betala för att bygga ut dem? Inte direkt. Internationella linjer har ganska högt i tak.
Phreakarnas egentliga brott är således att man stör samhällsordningen. Tänk om alla började göra så här! Hur skulle det gå då? Käpprätt åt helvete. De internationella telefonlinjerna skulle bryta ihop under bördan. Ingenting skulle fungera. Kaos och anarki. Detta är alltså ingen fråga om direkt stöld, snarare en ordningsfråga. Och att stjäla koder till kontokort är bedrägeri.
För en sann yippie är detta ointressant, eftersom hon/han endast är ute efter att förstöra samhället. Många phreakare tillhör dock den vanliga medel- eller rent av arbetarklassen, som egentligen accepterar samhället och dess lagar. Dessa phreakare har dock medvetet eller omedvetet annammat Nietzsche och betraktar sig en elit, kanske rent av övermänniskor, med självklar rätt att utnyttja systemet. De har aldrig menat att alla skall utnyttja systemen på samma sätt som de själva. Man säger sig vilja hjälpa telefonbolagen att hitta nya rutiner att skydda sig från angrepp genom att visa på brister i de befintliga systemen. På detta vis menar man att handlingar inte ensidigt kan bedömas som onda eller goda utifrån lagtexter, på samma sätt som Zarathustra hos Nietzsche får demontera begreppen rätt och fel. Detta är således en teori om att system kan förbättras genom att man sätter sig över dem. Man skall dock ha klart för sig att de flesta phreakare inte tänker i termer av rätt och fel över huvd taget, det normala är att phreakaren är mitt inne i det hon/han håller på med, omgiven av liktänkande som aldrig ifrågasätter det som sker. Man undviker att inför en tänkt utfrågare eller "samvete" berättiga det man gör. Normalt har man snarast inställningen att det som sker är ett pågående "bus".
Phrekartidningen TAP har fått flera efterföljare i 2600: The Hacker Quarterly (namnet kommer från den ton på 2600 Hz som nämndes tidigare), Iron Feather Journal och en hel uppsjö elektroniska tidningar som inte går att räkna. (Än mindre kontrollera.) Vårt svenska Telia vill inte gärna kännas vid att phreakare existerar, och det är rimligt att anta att en hel del fall mörkläggs. Detta säkerligen för att få slippa höra kommentarer som: "varför får dom ringa gratis när inte jag får det?", "Varför gör ingen något åt detta elände?", "Jag är minsann en hederlig skattebetalare, och jag kräver..." osv osv, men också för att man annars riskerar att alla skyller på phreakare när en fet teleräkning landar i brevlådan, trots att problemet i de allra flesta fall är av en helt annan art. Detta är ändå inte helt ovanligt, och Telia brukar då inspektera kopplingsplintar och dylikt för att se om någon manipulerat kontakterna elektriskt.
I Sverige har phrekarna rent konkret lyckats med att tillverka falska telefonkort, programmera om biltelefoner så att samtalen debiteras på andras abonnemang, utnyttja Telia Access-koder, använda blå lådor för att lura Telias egna växlar, och (mest av allt) utnyttja utländska kreditkort för att ringa gratis utlandssamtal. Det mest populära förfaringssättet just nu är att tillverka egna kreditkort: hemmagjorda magnetkort som de nyare telefonautomaterna uppfattar som riktiga kreditkort. Falska Visa- och Master Card-kort har på detta vis producerats.
Ovanpå detta finns den äldsta formen av phreakande, sk grey-boxing alltid med i bilden. Grå lådor (som var föregångare till de blå) är sådana som hänger på telefonstolpar eller står bredvid elverkens proppskåp på gatorna. Genom att koppla in sig där kan man rent fysiskt ansluta sig till någon annans telefon och ringa samtal på andras bekostnad.
Det finns ingen offentlig utredning om dessa brotts omfattning, och inte lär Telia vilja göra någon heller. Att blottlägga säkerhetsluckor vore fatalt på en marknad där Telia måste konkurrera med privata telefonbolag och det är viktigt att framställa sig själv i så god dager som möjligt. Alltså fortsätter man, tillsammans med alla andra telefonbolag, att tiga om bedrägerierna eller åtminstone få dem ur fokus.
I USA är det värre ändå. En del phreakare har läst in sig ordentligt på företags-PR för att kunna utnyttja social ingenjörskonst när de etablerar falska kontokort eller abonnemang. Där utnyttjar man företagens kundvänliga attityd för att pressa telefonbolagen mot varandra. Om en phreakare t ex misslyckas med att upprätta ett falskt 800--nummer (Amerikansk motsvarighet till 020--numret) kan han avsluta ett samtal där telebolaget börjar ställa för många detaljerade frågor med att säga att "om det skall vara på det viset kan jag gå till konkurrenterna istället". Den privata sektorns service-mentalitet gör givetvis att säljare på företagen drar sig för att ställa för många frågor.
Problemen pekar på brister i ett samhälle där det sociala umgänget mellan företagare blivit försummat i och med att företagen helt enkelt blivit för stora -- den sociala dimensionen av företagandet har skilts från den produktiva i jakten på allt högre effektivitet, och skapat ett anonymt samhälle. Enligt phreakare jag talat med är också de största telebolagen de som är lättast att lura: man vet inte vem som är bedragare och vem som är äkta, eftersom man aldrig tidigare träffat vare sig den ene eller den andre. Den enda metod man har kvar för att skilja agnarna från vetet är genom att höra hur den andra personen låter och vilken vokabulär han/hon använder. Telebolagen har blivit anonyma logotyper gentemot sina kunder. Så länge samhället ser ut på det viset kommer phreakare att kunna fortsätta ringa gratis på ett eller annat sätt.
En annan form av phreaking förekom på det tidiga 80--talet när de sk "heta linjen"-numren var populära. Som en del kanske kommer ihåg började det med att någon upptäckte att om flera personer ringde ett nummer som inte fanns kunde man prata samtidigt tack vare överhörning, alltså genom att alla samtal till det numret oavsiktligt kopplades samman av televerkets utrustning. Detta var ett gratis och roligt sätt för gemene man att slå ihjäl tid på, och kommersialiserades därför i god ordning. Senare stängdes "heta linjen" över hela landet eftersom det användes alldeles för osedligt av snuskhumrar. Idag har vi dyra dating-linjer istället, men den öppna, slumpmässiga och lotteribetonade konversationen med vem som helst som ledde till de mest fantastiska möten (och tragedier) finns inte längre.
Senaste gången en phreakare var på tapeten i Sverige var Demon Phreaker i Göteborg som härjade i amerikanska telesystem under 1996. Demon Phreaker var en asocial varelse som tillbringade sina nätter med att ringa gratis, käka amfetamin och sabotera 911--nummer (motsvarigheten till svenska 112) i USA. Han var medlem i den löst sammanhållna gruppen Organized Confusion. Denna 19-årige man lyckades på några månader ringa 60.000 samtal till olika företag och larmcentraler i USA, till ett värde av c:a två miljoner kronor, men det var attackerna mot 911--numren som var det allvarliga. Phreakaren spårades av FBI , telefonbolaget AT&T och svensk polis, dömdes till villkorligt fängelse och 60 dagsböter för ofredande, samt placerades i ungdomshem. (Han hade redan tidigare haft ett antal psykiska sammanbrott.) Eftersom de allvarligare bedrägeribrotten inte begåtts i Sverige, kunde han inte dömas för dessa.
Nu: från telefonnäten till datanäten. Phrekarna fick, som de teknikfanatiker de var, snart ögonen på datatekniken. Det fanns gott om phrekare som Captain Crunch som från början gett sig på telefonnätet i brist på datorer, och som egentligen helst ville leka med datorer. Tillsammans med avfällingar från högskolan och mindre exemplariska ungdomar bildade de små hackargrupper som sysslade med regelrätt dataintrång. Många av dessa uppnådde stor skicklighet på att manipulera inte bara telefonstationerna utan också de stora datorer (VAX, IBM osv), normalt ett slags UNIX-system (andra namn är machine, site, host, mainframe etc), som satt i noderna på det mot slutet av 80--talet nästan världsomfattande Internet. Andra specialiserade sig på VAX-system där motsvarigheten till UNIX hette VMS. VMS var något populärare eftersom det var enklare att penetrera än UNIX.
De allra första hackare som blev allmänt kända var Ronald Mark Austin och framför allt gruppen 414-gang från Milwaukee i USA. 414-gruppen hade börjat "hacka" främmande datorer redan runt 1980, och det var avslöjandet om dessa hackare strax efter premiären för filmen War Games (1983) som drog igång hela diskussionen kring hackande och datasäkerhet. 414-gruppen hade tagit sig in i ett Cancersjukhus i New York, och när man efter att ha intervjuats i New York Times (en intervju som även innebar en demonstration av möjligheterna) skulle rensa bort spåren efter sig råkade man radera uppgifterna i en fil på ett felaktigt sätt, så att den förstördes. Bara tanken att detta kunde ha varit viktiga forskningsresultat, eller en behandlingsjournal för någon patient, var hårresande. Före 1983 visste i princip ingen vad hackare var för någonting. Nu pratade alla om det. Antagligen var det i och med denna debatt som begreppet fick sin negativa klang.
Själv använder jag begreppet nätverkshackare för att karakterisera en hackare av denna typ. På engelska kallar man dem ibland crackers eller netrunners. Allt för många kallar dem bara hackers och bidrar därmed till den rådande begreppsförvirringen. De flesta av de som blev nätverkshackare i första ledet använde Apple II-datorer, på vilka det under en tid fanns en del elektroniska phreakartidningar som exempelvis Bootlegger som var föregångare för alla de hackar- och phreakartidningar som sedan florerade i massor. När nätverkshackarna dök upp i Europa använde de främst Commodore 64-datorer, och hade inga egna tidningar eftersom någon sådan tradition inte hade uppstått bland europeiska hackare. Detta begränsade till stor del de europeiska hackarnas aktiviteter. Eftersom de inte hade några amerikanska Apple II-datorer kunde de heller inte läsa dessa tidningar, och därigenom inte lära sig att hacka bättre. Nätverkshackandet har aldrig varit lika omfattande på denna sida Atlanten.
En lustig detalj är att sedan 414-gang blev kända har alla hackargrupper haft nippran på att sätta olika obegripliga siffror före eller efter sina gruppnamn. 414-gang fick sitt nummer från att de kom från det riktnummerområdet i USA.
Det kan vara svårt att förstå vad som menas med att "ta sig in" i ett datasystem. Att "knäcka" eller "göra intrång" i ett system innebär helt enkelt att man övertalar en främmande dator att göra saker som den inte får göra. Man skulle kunna kalla det för uppvigling eller bedrägeri med lite vanligare ord. Jag kan illustrera det med följande dialog:
"Hej", säger datorn.
"Hej, säger hackaren, "jag skulle vilja ha lite uppgifter."
"Stopp och belägg", säger datorn, "vem är du egentligen?"
"Jag är datachefen", säger hackaren. (Ungefär.)
"Aha då är allt OK", säger datorn och ger hackaren vad han vill ha.
Precis så här ser det givetvis inte ut, men principen är densamma. Att hacka sig in i ett system innebär i princip att tillämpa en form av social ingenjörskonst på elektroniska individer. Eftersom datorer inte är så smarta kan man inte beskylla dem för att vara dumma när de inte kan skilja på datachefen och en hackare. Därför tycker man att hackaren är ojuste när han lurar datorn på det här viset. (Ungefär som att slå på ett barn.) För att göra det möjligt för datorn att skilja en hackare från datachefen har man gett datorn vissa väldigt speciella igenkänningstecken som användaren måste uppge tillsammans med sitt namn. Dessa kallas lösenord (eng: password) och det är meningen att hackarna inte skall känna till dem. Ibland lyckas hackarna ändå ta reda på lösenordet eller på något annat sätt få datorn att tro att de är datachefen eller någon annan som får använda datorn. Ett existerande namn tillsammans med lösenordet brukar man kalla en användaridentitet. (Eller på engelska: NUI = Network User Identification, identitet för nätverksanvändare.) En hackare kallar ibland säkerhetssystemen för IS. (Av eng: ICE = Intrusion Countermeasure Electronics, elektroniska anordningar mot intrång.) Dialogen mellan hackare och dator kan på skärmen se ut något åt det här hållet:
*** WELCOME TO LEKSAND KOMMUNDATA ICE ***
UserID: QSECOFR (hackaren skriver in ett namn)
Password: ******* (hackaren skriver in ett lösenord, detta brukar inte synas på skärmen)
SECURITY OFFICER LOGGED IN AT 19.07. (namn och lösenord utgör tillsammans en giltig användaridentitet som heter "Security Officer")
ENTER COMMAND>GO MAIN (hackaren har "kommit in" i datasystemet)12
De vanligaste sätten att komma åt lösenord är inte särskilt underliga. Enklast är att titta över axeln på någon som skriver in lösenordet, kanske rent av videofilma när någon slår in koden på tangentbordet eftersom den sällan syns på skärmen. Andra "trick" är att leta efter papperslappar under exempelvis skrivbordsunderlägg eller att gissa på olika kombinationer av initialer, födelsedatum eller andra ord med anknytning till den person vars användaridentitet man försöker utnyttja. Väldigt vanligt är t ex (för manliga användare) hustruns efternamn som ogift. Om det konto man försöker använda tillhör en dataansvarig provar man givetvis olika datatermer. Allt detta går in under begreppet social ingenjörskonst som jag nämnde i samband med phrekarna. En förbluffande effektiv metod är att ringa upp den systemansvarige och säga att man är en person som är anställd på företaget och har glömt bort sitt lösenord. Skräpletning i containrar och att samla lösa papper på datamässor är andra vanliga tekniker.
Givetvis kan man också använda sk brute-force (brutalt våld) och testa alla möjliga kombinationer av siffror och bokstäver. Att knäcka ett lösenord på detta vis med brutalt våld tar massor med tid och är ohållbart om lösenorden är längre än ett visst antal tecken. Ett alternativ är att testa varje uppslagsord i lexikon och ordlistor osv, detta är ofta förbluffande effektivt.
Om lösenorden är konstruerade efter någon idiotisk algoritm kan man oftast lista ut hur denna är upplagd och använda den bakvägen. Det mest kända exemplet på detta är det lösenordssystem som tidigare användes för Telias 020-abonnemang. Lösenorden använde bara 37 olika tecken, och var symmetriskt arrangerade så att endast 4736 olika lösenord existerade. Detta ledde till att en glad 16-årig hackare i början av 1998 programmerade ett program vid namn Telia Nemesis (Nemesis är hämndens gudinna) och som automatiskt knäckte Telias konton genom att med brutalt testa alla 4736 kombinationerna mot olika kända eller gissade konton.
De allra mest sofistikerade metoderna går runt hela säkerhetssystemet genom att använda luckor i de sk systemprogram (operativsystem, drivrutiner eller kommunikationsprotokoll) som dessa datorer använder. Systemprogrammen måste nämligen vara aktiva för att datorn skall gå att använda över huvud taget. Eftersom VAX/VMS-system numera är tämligen sällsynta är det främst UNIX och Windows-system som utsätts för denna form av hackande. Trots den rådande Windows-dominansen är det fortfarande vanligast med attacker mot UNIX-system, men Windows-attackerna tenderar att vara allvarligare eftersom systemet är ungt och ännu innehåller flera fundamentala programfel som kan utnyttjas. Speciellt vanligt är i båda fallen att använda luckor i kommandon och protokoll som går under kufiska namn som FTP, finger, NIS, sendmail, TFTP eller UUCP.
Dessa metoder blir allt ovanligare och mindre allvarliga allteftersom luckorna fylls igen så fort de upptäcks. "Igenfyllningen" av luckorna går till så att den systemansvarige får (eller i värsta fall borde ha fått) ett antal disketter med programvara som skall laddas in i datorn. (Dessa kallas fix, patch, service pack eller uppdatering.) En hel del systemansvariga slarvar dock lite med att uppdatera programmen i datorn, och luckorna kan därför finnas kvar väldigt länge. Andra struntar i delar av säkerhetssystemet för att det ställer till en massa trassel för de auktoriserade användarna. Till exempel stänger många av funktionen att lösenorden måste ändras med jämna mellanrum, eller att datorn inte godkänner alltför vanliga lösenord. Vissa datorer har fortfarande (1999) säkerhetsluckor som man varnade för redan 1987. Svenska datorer är inget undantag.
När en hackare väl kommit in i ett system kan han/hon ofta lätt komma över fler lösenord genom manipulation av systemprogrammen. Ibland läser man också igenom elektronisk post som lagrats i datorn, och där lösenord kan förekomma. Tänk er själva: "Olle, jag kan inte komma till jobbet på fredag, men om du behöver tillgång till mina siffror så är lösenordet 'e487fg87453gf'." En skicklig hackare som väl tagit sig in i ett system lämnar givetvis också lönndörrar, så att nya intrång enkelt kan genomföras vid senare tillfällen. En del av dessa lönndörrar kan dessutom lätt hittas och användas av andra hackare.
De flesta av dessa hackare gjorde (och gör) faktiskt inga större skador på systemen, utan är mera ute för att prova "om det går". Det är ungefär samma nöje som att ge sig in i stockholms tunnelbana till fots eller krypa ned i en kloaktunnel, dvs ett spännande och lite förbjudet utforskande. Faktum är att majoriteten av hackarna håller på en oskriven regel som innebär att man aldrig stjäl pengar och aldrig förstör något avsiktligt. De som bryter dessa oskrivna etiska regler kallas "den mörka sidans hackare" (eng: dark side hackers) ett uttryck som man hämtat från science fiction-filmen Stjärnornas Krig. I Clifford Stolls bok En hacker i systemet kan man följa jakten på en sådan hackare.
Hackaren som Stoll hade problem med tillhörde definitivt den mörka sidan; denne försökte nämligen systematiskt tillskansa sig militära hemligheter och visade sig ha kontakt med KGB. (Detta var mitt under det kalla kriget.) Han hade hjälp av en av de mest fruktade hackargrupperna: Chaos Computer Club, en organisation med politiska undertoner som bildats 1984 av Hewart Holland-Moritz och som säger sig vilja värna om människans rätt i informationssamhället. Chaos hade gjort sig kända för att ha gett dödsstöten till ett informationssystem som kallats Bildschirmtext (svensk motsvarighet: Teletext) genom att vid en presskonferens bevisa att systemet var osäkert och opålitligt.
1989 blev fallet med hackaren från KGB världskänt och därefter skrev Stoll sin bok. Fallet har mytologiserats: en av de inblandade som kallade sig Hagbard hittades död, bränd till döds ute i en skog, och många misstänkte att KGB låg bakom. Detta är antagligen inte sant; hackaren i fråga hette Karl Koch och hade svåra mentala störningar och drogproblem redan innan han började hacka, och det rörde sig sannolikt (precis som polisen trodde) om ett självmord. Bland annat trodde han att världen styrdes av Illuminati, en fiktiv muslimsk maffia som skulle ha infiltrerat regeringar och organisationer sedan 1200--talet, en vanföreställning han hämtat direkt ur böckerna med samma namn. Han var dessutom förtjust i psykedeliska droger vilket inte gjorde saken bättre. Om man studerar fallet närmare kan man tycka att det var uppenbart att Karl var galopperande paranoid, men rubriken "Hackare lönnmördad av KGB?" säljer givetvis mer än "Hackare begick självmord?"
Denne Koch hade tillsammans med Pengo (Hans Hübner) och Markus Hess som medlemmar av hackargruppen Leitstelle 511, en grupp med tydlig politisk profil och försmak för långa hackarnätter och drogorgier, lyckats komma över hemlig information och programvara via Internet. Markus var UNIX-expert och Pengo hjärnan bakom intrången. Detta systematiska utforskande av Amerikanska försvarsinstallationer gick under kodnamnet "projekt Equalizer". Equalizer, eller utjämnare på svenska, kallades det efter den lätt naiva idé hackarna hade om att genom sitt spionage jämna ut oddsen mellan öst och väst i det kalla kriget. Detta var snarare en ursäkt för att spionera för egen vinning än ett uttryck för verkliga politiska intentioner. De två mest begåvade hackarna i gruppen, Pengo och Markus, hackade mest för nöjes skull och tjänade inte heller speciellt mycket på det hela. Samtliga inblandade dömdes efter avslöjandet till mellan 1 och 2 års fängelse -- villkorligt. Pengo friades helt eftersom han samarbetat med polisen.
Detta fall är ett av de få man känner till där nätverkshackare tjänat pengar på sin "hobby". Normalt ägnar man sig bara åt den här typen av hackande för den intellektuella utmaningens skull eller för de sociala apekterna med datakommunikation.
Kevin Mitnick är en annan hackare som blivit mer eller mindre legendarisk. Han var ursprungligen phrekare och utvecklade en hittills oöverträffad talang i att manipulera såväl telefonväxlar som datorer och människor. Han är urtypen för den mörka sidans hackare: han stal källkoden till Digitals operativsystem VMS 5.0 genom att ta sig in till deras utvecklingsavdelning genom tele- och datanätet. Han var hämndlysten och straffade de poliser och företag som motarbetade honom genom att ge dem fruktansvärda telefonräkningar eller sprida ut lögner via telefon och fax. När polisen försökte spåra hans telefonsamtal visste han om det och kunde snabbt lägga på luren, eftersom han hade hackat sig in i telefonbolaget Pacific Bells övervakningsdatorer. När han greps var han i full fart med att stjäla källkoden till det inte helt obekanta dataspelet Doom. (Källkod är den version av ett dataprogram som med lätthet kan läsas och modifieras av människor. Efter en process som kallas kompilering blir programmet läsbart endast för datorer -- och hackare.)
Efter gripandet i december 1988 dömdes han till ett års fängelse och ett halvårs rehabilitering. Han behandlades bl a tillsammans med alkoholister för sitt, som man sade, nästan sjukliga behov att hacka. den 15 februari 1995 greps han igen, efter att ha jagats av en säkerhetsexpert vid namn Tsutomu Shimomura och en journalist som tidigare skrivit en bok om honom: John Markoff.
Mycket av publiciteten kring detta andra gripande var uppblåst på gränsen till häxjakt. Många menade att Kevin inte alls var så farlig som Markoff ville få honom att framstå. Till saken hör att Shimomura och Markoff redan på förhand, dvs inna Kevin gripits, gjort upp om bok- och filmrättigheter till historien. Detta till trots har Kevin fått stå modell för den "farliga" hackaren; känslokall, hämndlysten och med en otrolig förmåga att manipulera människor och telefonväxlar. Han var däremot inte någon större stjärna på att manipulera datorer -- där hade han många övermän. Värt att notera är att Kevin aldrig sålde vidare den information han kom över. Operativsystemet VMS ville han ha bara för att kunna hacka bättre, och han samarbetade inte med organiserade brottslingar. Mitnick sitter i skrivande stund (1999) fortfarande i fängelse.
Denna typ av illegala intrång har glorifierats i filmer som War Games (1983), Sneakers (1992) eller TV-serien Whiz Kids (1983--84), och just detta brottsliga hackande har ofta (helt felaktigt) ansetts som det enda hackare sysslar med. Även i den svenska Drömmen om Rita (1992) förekommer en romantiserad hackare i en av birollerna som något av en symbol för det unga, nya och vilda; en modern Jack Kerouac som drar runt på vägarna med sin dator. Hackaren framstår där som vår tids beatnik. En rolig detalj är att hackaren ifråga kallar sig Erik XIV, precis samma pseudonym som en riktig hackare använde under ett par reportage i Aktuellt och Tidningen Z 1989 där han berättade hur han kunde lura kontokortsföretag att betala telefonsamtal och varor från utlandet. (Vilket han senare blev gripen och dömd för.)
I själva verket är det mycket få datorintresserade ungdomar som hänfaller åt illegala aktiviteter. Inte desto mindre förekommer det fortfarande, men det egentliga problemet är att datasystemen är för dåligt skyddade; ingen hackare orkar ta sig in i ett tillräckligt väl skyddat system, även om det är teoretiskt möjligt. Ingen lurar en tillräckligt smart dator. De flesta intrång som sker hemlighålls med största sannolikhet av PR-skäl. Så vitt jag vet har t ex ingen bank i västvärlden officiellt råkat ut för förluster pga den mörka sidans hackare, men å andra sidan: om jag var en bank och en hackare överförde några miljoner till sitt eget konto, skulle jag i så fall vilja dra det inför domstol så att alla mina kunder fick veta hur osäkert mitt datasystem var? Ett enkelt programfel i Sparbankens datasystem sommaren 1994 skapade sensationsartade rubriker, vad skulle då inte en miljonstöld av hackers kosta i goodwill? Förmodligen mer än vad man skulle kunna få tillbaka genom att jaga dem. I sådana fall är det givetvis PR-riktigt att lägga locket på, vilket man med stor sannolikhet också i ett flertal fall har gjort.
Gränsen mellan nätverkshackare och phreakare är flytande. Man brukar säga att en phreakare utforskar datasystemen av sociala skäl, mest för att skaffa sig gratis långdistanssamtal för att kunna snacka med sina kompisar, medan en intrångsbenägen hackare utforskar systemen mest för deras egen skull, för tjusningen i att lura tekniken. Från phreakarna har man fått den anarkistiska yippieattityden och lusten att bryta ned systemen.
Många har med rätta ifrågasatt samhällets allvarliga syn på "hackning" dvs hobbydataintrång. Man har jämfört hackarna med grottklättrare som utforskar ett nytt land mer av nyfikenhet och för utmaningens skull än för egen vinning. Eftersom nätverken är så trassliga att ingen har någon karta på dem, menar man att det finns ett helt nytt, outforskat territorium därute, ibland kallat telerymd, där elektroniska konversationer äger rum och som hackarna nyfiket kopplar sig fram igenom. Att jämföra hackande med inbrott är bara dumt. Vid ett inbrott uppstår fysiska skador på dörrar och lås, och verkliga föremål stjäls. En typisk hackare skadar inget vid intrången (mycket få hackare är vandaler),13 och i den mån han/hon stjäl information kopierar hon/han den bara. Originalhandlingarna försvinner inte. Möjligen stjäl de några ören elektricitet och sliter något på maskinen de hackar sig in i, men med tanke på den snabba avskrivningstakten för datautrustning kan det knappast betraktas som förlust. Varje dator som är ansluten till Internet tillåter för övrigt utomstående att använda datorn för att söka och förmedla information.
Jag misstänker att det som skrämmer etablissemanget är att man tar på sig rollen som någon annan. Att man uppträder som datachef utan att vara det, och åtnjuter de privilegier som detta innebär. Det värsta av allt är att man klarar uppgiften som dataexpert med glans, och på det viset förlöjligar de dataexperter som företagen hyrt in för dyra pengar. Sådant sticker i ögonen, speciellt som företagsvärlden i allmänhet och storföretagsvärlden i synnerhet är uppbyggd kring ett system av underförstådda statussymboler där varenda person sitter i toppen av sin egen lilla minihierarki. Att bete sig som något man inte är betraktas som en dödssynd. (Minns Refaat El-Sayeds falska doktorstitel!)
Fördömandet av hackarna står inte i proportion till deras brottsliga handlingar, och straffsatserna är ofta på tok för höga. Detta har sin grund i en nästan paranoid rädsla för det hackaren gör, och den etik han/hon anammat. Hackaren är nämligen (liksom de flesta människor) inte till naturen ond, definitivt ingen förhärdad brottsling, utan följer sitt hjärtas röst. Han/hon är inte psykopatisk eller ute efter att såra eller stjäla från andra människor i traditionell bemärkelse. Möjligen vill hackaren stjäla andras hemligheter. Detta skrämmer. Mer om hackaretik och ideologi följer längre fram.
Svenska nätverkshackare har inte funnits lika länge som i Staterna, delvis beroende på att Televerket ända fram till den 1 juli 1983 hade monopol på de modem som fordras för att ansluta sig till en dator över telenätet. Det första fall jag känner till var 1980 då en student vid Chalmers tekniska högskola dömdes till 25 dagsböter för att ha manipulerat debiteringssystemet på Göteborgs datacentral så att han kunde utnyttja systemet gratis. Det första fall som uppmärksammades av media var när Aftonbladets journalist Lars Ohlson efter att ha sett filmen War Games hyrde in ett par 17-åringar, några modem och några datorer och försökte ta sig in i stockholms datacentral QZ. Operatörerna på QZ undrade vad de höll på med, vilket ledde till att Ohlson greps och dömdes till böter under högljudda protester från bland annat Dagens Nyheter. De tre lyckades heller aldrig ta sig in i QZ, och syftet var att testa säkerheten. Den visade sig uppenbarligen vara mycket god... 1983.
I #1 1984 av tidningen Allt om hemdatorer rapporterade man om ett betydligt mer lyckat intrångsförsök. Med hjälp av en importerad Apple II hade två ungdomar, 17 respektive 19 år gamla, lyckats ta sig in i DAFA-Spar, statens person- och adressregister. Även om DAFA-Spar inte innehåller några hemligheter kan man lätt föreställa sig vad som kunnat hända om exempelvis en utländsk makt på detta vis utan vidare kunnat hämta hem uppgifter om varenda svensk medborgare. DAFA-Spar var själva förbluffade och tagna på sängen av det inträffade. Ungdomarna, som var inspirerade av filmen War Games, hade även lyckats ta sig in i Göteborgs Datacentral, Medicin-Data och Livsmedelsverkets datorer. Själva sade de att de begått intrånget för att visa på bristerna i säkerheten.14
De flesta svenska nätverkshackare tycks liksom sina amerikanska motsvarigheter ha arbetat solo, dvs utan att organisera sig i grupper. Enligt uppgifter lär många av de första svenska hackarna ha hämtat inspiration från BBS:en Tungelstamonitorn som drevs på en ABC806-dator av socialinspektör Jan-Inge Flücht i en Haninge utanför Stockholm runt 1986--87. Basen bytte senare namn till Jinges TCL och gjorde sig känd som en av de mest frispråkiga och uppkäftiga svenska BBS:erna via amatördatanätverket Fidonet.
1987 bildades den mest nambekanta gruppen SHA (Swedish Hackers Association) som underligt nog mest gjort sig kända för att ha irriterat frilansjournalisten och säkerhetskonsulten Mikael Winterkvist efter att denne försökt kartlägga spridningen av datavirus i Sverige.
Själva säger sig SHA ha varit Sveriges största och mest välorganiserade hackargrupp. Andra säger att de bara är skrävliga Stockholmare med självhävdelsebehov upp över öronen, vilket är ganska intetsägande eftersom nästan alla underjordiska hackare har ett astronomiskt självhävdelsebehov. Ett av deras mest framgångsrika hack var när en av medlemmarna tog sig in i Sveriges Radios dator och var så förtrogen med systemet att han kunde ändra i programtablåerna om han ville. För skojs skull bytte han ut Pontus Enhörnings lösenord och ringde upp honom och fick på det viset en del publicitet.
SHA lyckades under sin aktiva tid ta sig in i ett flertal datorer runt om i Sverige, bl a hos SICS, KTH/NADA, ASEA, Dimension AB, S-E Banken, SMHI, OPIAB, DATEMA och sist men inte minst: FOA. Inget av de angripna företagen eller myndigheterna har någon större lust att prata om det hela. Både Polisen och flera företags egna säkerhetsgrupper visste exakt vilka SHA var, men kunde inte alltid bevisa vad de hade gjort. För det mesta lät man dem bara hållas, eftersom man ansåg sig ha "koll" på SHA. Man var inte rädda för SHA, och det fanns ingen anledning att vara det heller, eftersom gruppen bestod av relativt snälla hackare som inte var ute efter att förstöra. För det mesta ville de bara ha lite systemtid och öppna telelinjer. Stängde man dem ute respekterade de det. Var man arrogant och auktoritär i tonen mot SHA, blev de ganska sura och hotade med fruktansvärd vedergällning. Gruppen åtalades under 1997 för ett flertal dataintrång och dömdes till böter och villkorliga straff. Medlemmarna har nu nästan undantagslöst välbetalda jobb som säkerhetsexperter, konsulter, servicetekniker och liknande.
Sverige har även utsatts för angrepp av hackare från utlandet. Den kanske mest välkända tidiga händelsen var när ett par hackare från Storbrittanien, Niel Woods och Karl Strickland kända under pseudonymerna Pad och Gandalf som 8LGM (8 Little Green Men eller the 8 Legged Groove Machine) under julhelgen 1990 tog sig in i det svenska Datapaknätet och Decnet där de med hjälp av ett dataprogram sökte av 22.000 abonnenter i jakt på datorer att ta sig in i. I 380 fall lyckades de etablera kontakt. De båda 20-åringarna dömdes 4 juni 1993 till vardera 6 månaders fängelse för dataintrång i 15 länder. (De var för övrigt de första som dömts på grundval av den vid tillfället nyskrivna engelska datalagen.) Innan man fördömer Pad och Gandalf skall man också veta att det var de som hackade sig in en av EU:s datorer och hjälpte till att avslöja Jacques Delors' generöst tilltagna representationskonto.
Alla typer av hacking / cracking har ökat lavinartat under senare delen av 90--talet till följd av den enorma Internet-explosionen och gemene mans tillgång till nätanslutning. I och med att e-post och hypertext blivit de mest använda internetteknikerna har en stor mängd hackare riktat sina attacker mot just dessa i jakt på uppmärksamhet. Den stora majoriteten av dessa hackare använder standardtekniker, vilket är mycket enkelt då många av de större Internetleverantörerna haft, och fortfarande har mycket bristande säkerhet både beträffande e-post och hypertextutrymmen. Ett mycket illustrativt exempel på detta är Telia Nemesis som nämndes tidigare, och de flesta leverantörer har liknande svagheter. De enda som egentligen kan sägas ha godtagbar säkerhet idag är banker, vissa storföretag och datorklubbar som alla sedan tidigare har erfarenhet av tekniken.
Den först gången det uppmärksammades att en hemsida blivit "hackad" (dvs att någon bytt ut eller förändrat innehållet, sidan i sig är uppenbarligen inget man hackar) var när Telias hemsida förändrades den 17 mars 1996. Telia bytte namn till Felia och spred cannabis-propaganda. Det allra första hacket var anonymt och det ända som ändrats var logotypen och två bilder. Telia ändrade snabbt tillbaka sidan till det ursprungliga utseendet. När sidan hackades för andra gången byttes bilden med texten "en annorlunda värld, kom upptäck den med oss" -- Telias reklamslogan som varit textad tvärs över en jordglob -- ut mot en bild med samma text skriven över ett cannabisblad. Den andra gången fanns det också ett namn på hackarna: Kevin Mitnick Liberation Front. Missnöjet med Telias höga Internetavgifter och monopolställning hade jäst en längre tid, speciellt i mång högljudda debatter i olika nyhetsgrupper. Den första vågen hemsidehack kännetecknades just av att hackarna utnyttjade sin kunskap för att göra sin röst hörd i olika frågor som intresserade hackare.
Bland andra hack som skedde detta år märks ett flertal angrepp på Livets Ord av en hackare under pseudonym Ivil h4x0r, då sidan upprepade gånger bytte namn till "Dödens Ord". Första gången rörde det sig om en relativt enkel ändring, men uppmärksamheten gjorde Ivil h4x0r energisk och upprepade attacken. Andra gången designades Livets Ord om till en satanistisk sida med hela boken Paradise Lost inlänkad, och tredje gången på ett smurftema. Andra svenska hackargrupper som ändrade hemsidor detta år var Border Liners (hackade bl a Finanstidningen) och Swedish Internet Terrorist Enterprise (S.I.T.E).
Under 1996--97 rörde det sig så gott som uteslutande om hack i syfte att lyfta fram hackarkulturen och dess hjältar. Den kanske mest lyckade attacken av detta slag skedde den 13 September 1998, då New York Times (John Markoffs arbetsgivare) hemsida hackades och utflippade, humoristiska budskap blandat med allvar placerades över hela sidan. Gruppen HFG (Hacking For Girlies) sade sig ligga bakom, och skrev raljerande saker som:
Eftersom vi nu är Internetterrorister så har vi kommit på att vi måste begära gisslan eller nåt. Så ge hit 104 brudar, 6 miljarder i tidningsprenumerationer och kanske en tryckpress, typ. Inte för att ni snubbar vet vad seriös journalistik är i vart fall. Korkade horor.
Den mest påtagliga effekten av detta var att en stor mängd skickliga hackare började intressera sig för politiska frågor. Somliga nya hackare började också vid denna tid lära sig hacka i det enda syftet att använda sina kunskaper i politiska syften. Tidigare kunde en hackare ange orsaker som att man varit uttråkad på dåliga TV-program som motivering bakom ett intrång. Ofta handlade det bara om att upplysa innehavarna om att de hade dålig datorsäkerhet, bland annat hackades lundaföretaget Netch upprepade gånger för att visa på den låga säkerheten.
Den mest kända svenska aktionen av detta slag är utan tvekan attacken mot CIA den 19 september 1996, då CIA:s huvudsida i USA ändrades i en sympatiaktion för SHA (se ovan). Detta skedde under pågående rättegång. Gruppen Power Through Resistance menade att de kärande parterna i målet (via åklagare Bo Skarinder) ljög om vad SHA egentligen hade gjort och att rättegången därför var orättvis.15 Ett annat fall som ledde till sympatiaktioner var när Joel Eriksson åtalades och fälldes för intrångsförsök på reklambyrån Spray den 13 december 1996. De flesta hackare ansåg att Eriksson utsatts för en komplott arrangerad av Svante Tidholm16 och ett antal andra personer på Spray, som gick ut på att företaget ville "sätta dit en hacker" så att man sedan kunde skryta med sin storslagenhet. Spray å sin sida menade att Eriksson för det första gjort intrång i Sprays maskiner, och för det andra utsatt företaget för utpressning. Som bevis för utpressningen hade man med sig en kassett från ett arrangerat möte med Eriksson där denna skrivit kontrakt om säkerhetskonsultation. Tingsrätten ogillade anklagelsen om utpressning -- denna åtalspunkt var direkt löjlig -- men fällde honom för datorintrånget,17 eftersom han inte kunde bevisa att han haft tillstånd från Tidholm att genomföra intrången. Än idag står ord mot ord mellan Tidholm och Eriksson om den saken.
Som en sympatiaktion för Eriksson genomfördes ett flertal hack, det mest välkända mot Aftonbladet, då tidningen bytte namn till Aftonpressen, en text lades upp där det sades att tidningen skulle gå ihop med Expressen, jämte en gravsten över Spray. Hacket hade genomförts av en hackare i Löddeköpinge utanför Lund som spårades, åtalades och dömdes att betala 20.000 kronor för detta. Sidan var underskriven med VMM och hackaren i fråga sade sig ha fått text och grafik från en annan, för honom okänd person.
Vi ser alltså en tydlig trend av aktioner i sympati med olika hackare, men med alltmer politiska undertoner, framför allt rörande rättssäkerheten för hackare. Ett otal andra liknande hack har genomförts under slutet av 90--talet, i allt mer politiserade syften. Vissa hack har till och med fått karaktären av elektronisk krigföring.18
Redan under det tidiga 90-talet hörde man talas omInternet Liberation Front (ILF) som tydligen hade försökt utöva terroraktioner på Internet för att behålla den anarkistiska strukturen på nätet och hålla de inflytelserika företagen så långt borta som möjligt. Men i praktiken var den enda som drabbats ILF journalisten Joshua Quittner som skrev en bok om hackargruppen Masters of Deception med samma titel. Antagligen var hackarna inte nöjda med hur de porträtterades i boken, och det hela är snarare att betrakta som en personlig vendetta än en allvarligt menad politisk aktion. Terrorn bestod i att Quittners elektroniska postlåda och hela hans lokala Internet-leverantörs dator dränktes med information tills de kroknade. Dessutom vidarekopplades hans telefon till en röstbrevlåda som öste ur sig oförskämdheter. Strax efteråt publicerade tidningen Wired ett utdrag ur boken, varefter även de fick uppleva informationsterrorn. Därav publiciteten.
Den kanske mest kända rent politiska hackargruppen började sin aktivitet 1997, och heter Electronic Disturbance Theater. Gruppen sympatiserar med Zapatisterna i Mexico och har vid ett flertal tillfällen utsatt officiella Mexikanska websiter, i synnerhet presidenten Ernesto Zedillos personliga site, för så kallad DoS (Denial-of-Service)-attacker. Dessa går till på så vis att man på ett givet klockslag utsätter maskinen som har hand om siten för så många anrop att den går på knä av belastningen eller helt kraschar på grund av minnesbrist.
Dessa DoS-attacker koordineras genom internationellt samarbete och påminner mycket om en digital ockupation eller demonstration. När man försökte angripa Pentagon med dessa metoder svarade det amerikanska försvaret med moteld: man blockerade helt anrop från datorer som gjorde DoS-attacker. Förmodligen användes här en programvara utvecklad för att detektera och stoppa EDT:s FloodNet-program.
EDT har metodiskt utsatt mexikanska myndigheter, företag som gör affärer med Mexico, Pentagon m fl för flera välorganiserade angrepp. Denna typ av DoS-attacker är i princip lagliga -- det är lite av tanken med en website att man skall få begära hur många sidor som helst från den. Andra sympatisörer har handgripligen gjort intrång i mexikanska siter, som den i Mexico baserade gruppen X-ploit som i augusti 1998 bytte ut presidentens porträtt mot en bild på Emilio Zapata. X-ploit tillhör en slags gränslandsgrupper, dit även de välkända Cult of the Dead Cow hör, de är inte primärt politiska, men gör politiska aktioner och politiska uttalanden när de får möjligheten.
Indonesiska siter har utsatts för ett flertal attacker med början den 10 februari 1997 på initiativ av gruppen PHAiT (Portugese Hackers Against Indonesian Tyrrany). Vid den första attacken som riktades mot det indonesiska utrikesdepartementet byttes den ordinarie sidan ut mot en där texten "Välkommen till utrikesdepartementet för fascistrepubliken Indonesien", och en förvanskad bild av Indonesiens utrikesminister Ali Akitas gjorde ett "fuck off" tecken till besökarna. Anledningen till attackerna är givetvis Indonesisens brutala ockupation av Östtimor.
I nästa våg, den 18 januari 1997, attackerades nio siter samtidigt, såväl officiella som företagsägda, och besökare välkomnades till indonesiens "grymma, våldsamma och korrupta polismyndighet". Vid den sista attacken den 22 November 1997 genomfördes ett mer militant attentat -- förutom att förvanska hemsidorna valde PHAiT att helt radera innehållet på alla datorer tillhörnande regeringen som de kom in i. Totalt rensades 26 datorer helt från innehåll, bland dem bl a mailservrar. På två maskiner tillhörande företag nöjde man sig med att ändra utseendet på de hemsidor som lagrades i maskinerna.
Inte heller den enorma diktaturen Kina går säker på det digitala slagfältet. Den första kända attacken mot kinesiska datorsystem i politiska syften skedde den 26 oktober 1998. Det var efter att Kinas regering kungjort att man satt upp en site för "Human Rights". Sidan hackades av Bronc Buster och Zyklon från gruppen Legions of the Underground. Den nya texten gjorde narr av Kinas patetiska försök att stödja kampen för mänskliga rättigheter med en ilsken kommentar:
"Kinas folk har inga rättigheter över huvud taget, allra minst mänskliga rättigheter. Jag fattar inte att vårt lands regering [USA, öa] handlar med dem. De censurerar, mördar, torterar, lemlästar och gör allt vi tog för givet lämnade jorden under medeltiden"
Sidan refererade också till den orättvisa behandlingen av Kevin Mitnick och länkade till Amnesty Internationals kinainformation. Samma hackare gjorde sedan en andra attack den 1 december mot Tijanins informationsnätverk för vetenskap och teknologi med anledning av att en kinesisk man vid namn Lin Hai dömts till livstids fängelse för att ha kommunicerat med regimskritiska exilkinesiska medier i USA. Man kritiserade också företaget SUN Microsystems som installerat 90% av de datorsystem som används av den kinesiska regimen. Det var sedan länge känt att kinas post- och telekommunikationsministerium censurerade vissa delar av Internet för Kinas c:a 250.000 Internetanvändare. Censuren riktas mot siter som innehåller sådant som ministeriet finner politiskt och moraliskt förkastligt. Gruppen hävdade vid intrånget i december att man också konfigurerat om de kinesiska datorer som filtrerade folkets tillgång till information, så att allt gick igenom utan urskiljning
Ett annat angrepp mot Kina skedde den 10 januari 1999. Då var det återigen centret för studier av mänskliga rättigheter som drabbades. Denna gång var det NIS (Network Intrusion Specialists) som låg bakom. Budskapet var denna gång mycket mer humoristiskt och påminde mycket om aktionen mot New York Times som nämndes tidigare. Hackarna kallade kinas ledare för "en hoper hundraåriga idioter", och man nämnde också orimligheten i den dödsdom som kina utfärdat mot två kinesiska hackare som stulit 200.000 Yuan med hjälp av datorer. Vid det här laget hade en hel handfull olika grupper metodiskt börjat angripa Kina.
Efter att den nämnda gruppen Legions of the Underground deklarerat "informationskrig" mot Kina och Irak och förklarat sig beredda att utföra direkta sabotage mot dessa länders datorsystem, reagerade många hackare av den "gamla skolan" mycket negativt och tidningarna 2600 och Phrack samt grupperna Chaos Computer Club, Cult of the Dead Cow, !Hispahack, L0pht, Pulhas och Toxyn skrev under ett upprop där denna aggressiva strategi starkt fördömdes. Man menade att ingen vann något på att ett lands informationsinfrastruktur skadas, och att detta bara skulle leda till att hackare ytterligare demoniserades.
Den mest kända svenska politiska nätaktivistgruppen är utan tvekan Djurens Befrielsefronts Internetavdelning.19 Denna bildades i mitten av september 1998, och under oktober inledde man den omfattande operationen "Close-Down" som riktades mot Smittskyddsinstitutet (SMI). Anledningen till aktionen är Smittskyddsinsitutets omfattande och enligt många bedömare (inklusive Nordiska riksförbundet mot plågsamma djurförsök) helt onödiga djurförsök. Angreppen inleddes med ett antal mailbombningar mot SMI då några tusen brev åt gången skickades för att överbelasta SMI:s mailserver, den dator som hanterar brevtrafiken.
Den 16 oktober lanserades så operation Close-Down officiellt, och 20.000 brev skickades till både SMI och Karolinska Institutet (Karolinska Institutet samarbetar med SMI). Breven innehöll en uppmaning till KI att bryta samarbetet med SMI. Detta samordnades med verkliga demonstrationer utanför SMI:s lokaler i Stockholm och fick mycket stort genomslag i svensk dagspress som lanserade begrepp som "Informationskrig" för första gången. I januari inleddes aktioner av den typ som Electronic Disturbance Theater tidigare använt i form att internationellt koordinerade DoS-attacker för att överbelasta SMI:s webserver.
Förutom dessa stora och välkända attacker sker ständigt en mängd mindre angrepp av politisk karaktär. De första kända politiska hackningarna utfördes utan tvekan av tyska Chaos Computer Club, som bland annat avslöjade omfattningen av det tyska atomenergiprogrammet i samband med Tjernobylolyckan redan 1986. Forskningscentra för kärnkraft är för övrigt numera tacksamma måltavlor för hackare, gruppen Milw0rm attackerade Bhabhas forskningscenter för atomenergi i Mumbai och stal data dem 2:a juni 1998 i protest mot Indiens kärnvapenprov i början av maj. Den stulna datan skall ha innehållit geologiska mätdata och isotopvärden härhörande från atomvapentesterna. En liknande aktion utfördes också strax därefter mot en turkisk anläggning.
Till övriga politiska attacker kan räknas demoleringen av Ku Klux Klans hemsida i slutet av januari i år samt ett liknande angrepp mot White Pride i februari (båda utförda av gruppen Hackers Against Racist Parties), angreppet på US Army i Tyskland av tyska hackare i protest mot de atombomber USA placerat i landet, uppspårandet och angivandet av barnpornografidistributörer av gruppen Ethical Hackers Against Pedophilia (senaste kända aktionen skedde den 10 januari 1999), ett angrepp från gruppen E-pROM den 22 mars med arga kommentarer om IT-industrins kontrollnoja beträffande Operativsystem och MP3-filer, hack av den Chilenska regeringens site i protest mot Pinochet den 12 december 1998 osv.
Ett antal aktioner av "spam"-typ har också genomförts i politiskt syfte, exempelvis den nationalistiska organisationen Nordlands massutskick till alla Algonets kunder 1997. Dessa olika typer av riktat politiska aktioner tenderar att öka, men metoderna blir allt mer banala och det är alltmer sällan några "riktiga" hackare ligger bakom, snarare rör det sig om politiska aktivister med visst datorintresse.
Datavirus är ständigt på tapeten. Detta spännande område är fortfarande en tacksam källa för publicitet i tidningar och tidskrifter. Speciellt uppmärksammade var exempelvis viruset Michelangelo tiden före den 6 mars 1992, eller det riktigt farliga CIH (även känt som Chernobyl) under 1999. Michelangelo troddes kunna orsaka stora skador på data och datorer runt om i världen. Farhågorna visade sig vara minst sagt överdrivna: det hände i princip ingenting. Man tog det som ett tecken på att varningarna i massmedia varit effektiva och tesen bevisade så att säga sig själv. Frågan är om Michelangelo-viruset någonsin var ett hot. CIH var och är i skrivande stund ett mycket farligare virus. Det har raderat tusentals hårddiskar och saboterar även datorns grundinställningar. Förlusterna och tragedierna till följd av CIH har varit enorma.
Datavirus är små dataprogram, och precis som alla andra dataprogram är de tillverkade av människor. De hackare som slår sig in på virustillverkning utmålas som de värsta av skurkar bland hackare, endast intresserade av att förstöra för andra. Man har framlagt lagförslag som innebär att såväl tillverkning som spridning av datavirus skall kriminaliseras, men det verkar inte ha blivit mycket med detta. I USA är det dock illegalt att framställa sk "destruktiv programvara".
De första virusen av modern typ (som exempelvis Michelangelo), de sk länk- och bootvirusen dök upp i början och mitten av 80-talet. Många av de första virusen tillverkades i Bulgarien av alla ställen, och det var där den första BBS:en inriktad på enbart virusbyte och virusdiskussioner dök upp: Virus Exchange. Enligt uppgift skall detta ha berott på att östblocket under någon fas av det kalla kriget fick för sig att tillverka virus för elektronisk krigföring. Bulgarien är känt för sina skickliga datateknologer, mycket tack vare att landet tillverkade kopior av amerikanska Apple-II datorer, så det var naturligt att detta elektroniska vapen skulle tillverkas där. Många bulgariska studenter kom på det viset i kontakt med statsfinansierad virusprogrammering och fortsatte sedan utveckla virus som en hobby. Mest framträdande av dessa studenter är Dark Avenger, som idag har uppnått kultstatus bland virushackare.
De individuella länk- och bootvirusen har olika egenskaper, men gemsamt har de alla att de sprider sig - och det effektivt. De flesta är skrivna av hackare, och alla virus är inte destruktiva. Datavirus har av framstående forskare som Stephen B Hawking klassats som levande liv i en elektronisk värld (dvs telerymden). Det är i så fall den första livsform som skapats helt och hållet av människor.
En del virushackare är bara vanliga hobbyhackare som fått för sig att göra virus, andra är nätverkshackare som intresserat sig för virus. Ett forum för amerikanska virustillverkare var under en period den elektroniska tidningen 40hex (namngiven efter en funktion i operativsystemet på IBM PC) som framför allt listade hela virusprogram och redogör för virustekniker, men även rapporterade om politiska och marknadsmässiga aspekter på virus. Den gavs ut av virushackargrupperna Phalcon och SKISM (Smart Kids Into Sick Methods). Ett modernare media för virusmakare är tidningen VDAT.
Det är synd att påstå att virustillverkare enbart är ute efter att förstöra. För det mesta rör det sig om graffittifenomenet, man vill se sitt namn på så många skärmar som möjligt, och man vill läsa i tidningarna om vad ens virus ställt till med. Man vill bli något. Att tillverka ett virus är dessutom en intellektuell utmaning som fordrar relativt djupa kunskaper i programmering. Virushackarna är förmodligen de mest intellektuella hackarna näst efter högskolehackarna. I de fall man är ute efter att förstöra är det samma gamla yippieattityd från phreakarna som dyker upp. Virushackaren är den fascinerande människa som uppstår då en yippieanarkist och en ordningssam programmerare möts i en och samma person. Till saken hör att virus uteslutande skrivs i assemblerspråk - det svåraste och mest komlicerade dataspråk man kan ge sig på. Ingen virushackare har såvitt jag vet någonsin tjänat pengar på att tillverka ett virus.
Virushackarna hyser någon form av hatkärlek till John McAfee20 och andra personer och företag som tillverkar program som tar bort virus från datorer som infekterats. Innan McAfee började jobba med datavirus livnärde han sig på att sälja medlemskort i en förening som intygade att medlemmarna var AIDS-fria, så nog hade han erfarenhet av virus alltid. Det har antytts att hans företag skulle underblåst virusproduktion eftersom det i princip var livsnödvändigt för dem att nya virus ständigt dök upp. Företaget fungerar nämligen så att man, liksom de flesta moderna antivirusföretag, lever på att uppdatera programmen efterhand, dvs på att anpassa dem till de nya virustyper som ständigt dyker upp. När John McAfee sålde AIDS-försäkringar jobbade han enligt ett liknande system. Han anklagades också för att underblåsa rädslan för viruset Michelangelo 1992.
Datavirus kan dessutom betraktas som konst. Ett datavirus är ett dataprogram som alla andra, och enligt lagen om upphovsrätt innehåller varje nyskapande dataprogram ett konstnärligt element. Att det fordras vilja, ansträngning och fantasi för att skapa ett virus är uppenbart. Tänk, att samtidigt som dessa datachefer och systemvetare kämpar sig fördärvade för att få datasystemen att fungera smidigt och ordentligt, med varje siffra på sin rätta plats, finns det några små ligister som sitter och framställer dataprogram som är avsedda att orsaka det rakt motsatta, dvs kaos, oordning, ödeläggelse. Det fordras inte mycket insikt i branchen för att förstå det roliga i detta. Virusmakarna retas med det nästan sjukliga ordningssinnet inom företag och myndigheter. Det kan mycket väl ses som en protest mot en närmast fascistoid önskan om kontroll, ordning och reda.
"För somliga är vi som demoner, för andra som änglar (...) Välsignad är den som inget väntar, för han kommer inte att bli besviken"
(Ur källkoden till viruset Dark Avenger av den bulgariske virushackaren med samma namn.)
Den mest kända svenska virushackaren går under namnet Tormentor. Under 1992 bildade han ett löst sammanhållet nätverk av svenska virushackare under namnet Demoralized Youth (demoraliserad ungdom). Tormentor hörde till den relativt lilla grupp hackare som fattat tycke för virustillverkning, och etablerade kontakt med andra svenska ungdomar med samma intresse. Bland annat kom han i kontakt med en 13-åring som hade samlat på sig ett hundratal virus och även hämtade nya från den nämnda BBS:en Virus Exchange i Bulgarien. Under senhösten spred han sitt virus på olika BBS:er i Göteborg, och kunde sedan se hur svallvågorna bredde ut sig över hela Sverige med heta diskussioner på Fidonet som följd.
Någon kom på ett sätt att stoppa Tormentors virus. Han ändrade på det och spred ut det en gång till. Det stoppades igen. Processen upprepades 5 gånger innan Tormentor tröttnade på att ständigt ändra och sprida viruset. I en intervju för Jan Freese och Sten Holmberg sade han: "Ett datavirus är ett vapen. Ett oerhört kraftigt vapen. Att äga, eller tillverka ett virus, ger samma hisnande känsla som att hålla i en revolver eller ett sprängämne. Virusets makt ger mig styrka."
Efteråt konstaterade han att viruset egentligen hade flera fel. Han hade bara testat det mot McAfees ViruScan, det hade ett flertal programfel, och värst av allt - det var inte destruktivt! Så talar en sann sabotör. Tormentor är virushackaren i ett nötskal, förmodligen också en evig svensk legend på området. Redan från första början var han i kontakt med SHA, och låg i ständig fejd med Mikael Winterkvist på företaget Computer Security Center / Virus Help Center.
Bland andra kända virus finns den sk trojanska hästen AIDS. (Trojanska hästar är virus som infiltrerar främmande datorer eller datanätverk.) AIDS är ett program som skickades ut gratis till företag över hela jorden efter en internationell konferens om AIDS-problemet i London, och som utger sig för att innehålla information om AIDS. När man kör programmet låser det datorns hårddisk och man uppmanas betala ett visst belopp till ett konto i Panama. Där kan man snacka om elektronisk utpressning. Detta virus har dock inget med hackare att göra, det skapades av en man vid namn Joseph Papp, som inte kunnat ställas till svars för handlingarna eftersom rätten asnåg honom vara "ej psykiskt tillförlitlig".
Två andra trojanska hästar som fick viss publicitet under 1998--99 var Netbus (utläses "bus på nätet", en svengelsk ordlek) skrivet av Carl-Fredrik Neikter i Växjö, och Back Orifice21 (ung "bakre öppning") av den amerikanska hackargruppen Cult of the Dead Cow (CDC). Dessa fungerar så att de installeras genom att "hakas på" något annat program, exempelvis något av de många skämtprogram för Windows som cirkulerar i e-post. Efter att hästen installerats var det möjligt att med ett annat program på allehanda sätt avlyssna och ta kontrollen över arbetsytan i den dator där hästen installerats. Detta var en aning allvarligt eftersom programmen kunde se allt som försiggick på skärmen eller tangentbordet, inklusive lösenord och belopp vid privata banktransaktioner. Det var exempelvis möjligt att i farten ändra ett postgironummer eller belopp om man avlyssnade en dator i samma ögonblick som transaktionen försiggick.
Bland de mer kända datavirusen finns också RTM eller The Internet Worm som det också kallas. Viruset var ett sk maskvirus som kopierar sig självt genom datornätverk och det sänkte hela Internet när det gick löst 2 november 1988. Programmet hade skrivits av hackaren och studenten Robert Tappan Morris (därav RTM) och hans tanke med viruset var att tillverka ett program som på egen hand färdades runt i Internet och testade hur många datorsystem det kunde ta sig in i. Viruset skulle sedan rapportera tillbaka till sin författare så att han kunde se hur långt ut i världen det lyckats ta sig. Dessvärre gjorde han en programmeringsmiss med följd att hela Internet bågnade under viruset. Han dömdes till böter och övervakning för sitt dåd. Idén med maskvirus kommer ursprungligen från företaget Xerox forskningcenter i Paolo Alto, Silicon Valley, där dessa användes för att kunna utnyttja datorernas resurser bättre, t ex genom att vissa program bara kördes på natten när ingen använde datorerna.
Fredagen den 26 mars 1999 och ungefär en vecka framåt grasserade ännu ett maskprogram vid namn Melissa. Nu hade flera företag och myndigheter blivit beroende av fungerande e-postkommunikation så verkan av virusen var betydligt mer omfattande än RTM som bara drabbade i huvudsak akademiska och vissa militära installationer.
Melissa var ett sk makrovirus, ett program som körs inuti ett annat program. Dessa används t ex för att automatiskt generera innehållsförteckningar och dokumentnummer. Viruset angrep bara kombinationen av ordbehandlaren Microsoft Word och e-postprogrammet Microsoft Outlook. Genom att öppna ett Word-dokument aktiverades ett program som i sin tur startade Outlook och skickade iväg kopior av sig självt till de 50 första adresserna i den speciella adressbok som tillhandahölls av Outlook. Dokumentet som duplicerades ohejdat innehöll, förutom viruset, en lista över 80 www-siter med pornografiskt innehåll. De maskiner som skötte mailtrafiken på Microsoft, Intel och Motorola fick omgående stängas på grund av överbelastning. I Sverige drabbades Ericsson-koncernen värst, måndagen efter att viruset spritts i USA.
Melissa hade skrivits av David L Smith i Eatontown, New Jersey, och var döpt efter en strippdansös han sett i Florida. Smith kunde sex dagar senare gripas efter en avancerad teknisk spårning, som utnyttjade en svaghet i tidigare versioner av operativsystemet Windows 98. Windows stämplar alla nya dokument med ett sk GUID-nummer (Globally Unique IDentifier, unikt globalt ID-nummer), och i programmet som genererade numret ingick bland annat att MAC-adressen (ungefär detsamma som ett serienummer) på datorns nätverkskort användes.22 Genom att analysera GUID-numet kunde på så vis MAC-numret återvinnas. Man visste då, att om man hittade datorn med detta nätverkskortnummer, tillhörde den med största sannolikhet virusets skapare.
Skaparen av Melissa kallade sig Kwyjibo, men visade sig vara identisk med makrovirusskaparen VicodinES eller Alt-F11, som hade flera wordfiler som skapats på datorn med samma nätverkskort liggande på sin hemsida hos internetleverantören America Online, där han hackat ett konto tillhörande en viss "Skyrocket". En del av jobbet att koppla Melissa till VicodinES gjordes av datasäkerhetsforskaren Fredrik Björck på KTH i Stockholm. Emellertid finns ännu vissa frågetecken rörande huruvida Smith verkligen var VicodinES, eller om han bara var Kwyjibo.
Det finns andra typer av virus som genom att kopiera sig självt i ett nätverk, framför allt sk bakterier eller forkvirus. I operativsystemet UNIX brukar man säga att en process "forkar", ung "gafflar sig", man förstår vad som menas med detta om man tittar på en gaffel som man håller vågrätt: processen delas efter hand i flera underprocesser, om man ritar dem i ett tidsdiagram ser kurvan ut som en gaffel. Till sist blir datorn så belamrad av processer att den stannar helt pga minnesbrist, av att processtabellen tar slut, eller av att arbetsbelastningen till slut gör så att maskinen blir för långsam att använda. I ett nätverk finns också möjligheten att godtyckligt starta processer på andra maskiner som finns till hands, vilket gör att ett sådant virus kan slå ut ett helt delnätverk, men sällan något utanför ett begränsat "nätverksområde".
Det är tveksamt om man skall kalla satellit- och kabelhackarna för hackare alls, och det är ännu osäkrare om jag har rätt att kalla dem "illegala hackare". För det första är det dessa hackare gör sällan olagligt. För det andra är de mera radioamatörer och elektronikentusiaster än datoranvändare. Å andra sidan anses ju phreakare och hemdatorbyggare ofta vara hackare. För övrigt vill varken radioamatörer eller elektronikhobbyister kännas vid dem. Och så delar de den grundläggande hackarvärderingen att all information skall vara fri. Så då är de väl hackare.
Tidigare var det så, att om man slog upp de sista sidorna i en kvällstidning strax efter sporten; de där alla annonser om porrfilmer och hårtillväxtpreparat finns, hittade man inte sällan en annons som sålde byggsatser till kabel-TV dekodrar. Sådana tillverkas av den här gruppen hackare. Hela den svenska grenen av denna underjordiska verksamhet kan härledas till kretsen kring tidningen Rolig Teknik, som jag nämnde tidigare. Det går knappt att uppbringa en dekoderkonstruktör som inte har läst Rolig Teknik.
Det absolut mest välkända hack en sådan hackare presterat drabbade tittarna på TV-kanalen Home Box Office den 27 april 1987. Mitt under filmen Falken och Snömannen avbröts utsändningen under fyra minuter av en blank skärm med texten: "Good Evening HBO from Captain Midnight. $12.95 a month? No Way! (Show-time/Movie Channel, Beware!)". (På svenska: Godkväll alla HBO-tittare önskar Captain Midnight. 12.95 dollar i månaden? Aldrig i livet! (Show-time/Movie Channel, Se upp!)).
Bakgrunden till meddelandet var att HBO planerade att kryptera sina sändningar så att den som ville se programmen skulle vara tvungen att köpa en dekoder för att ta del av utbudet i tablån. Captain Midnight, eller John MacDougall som det senare visade sig att han egentligen hette, hade avbrutit HBOs sändning genom att programmera om den satellit som sände kanalen.
Sändningen var intressant såtillvida att den med all önskvärd tydlighet visade hur sårbart det högteknologiska samhället är. Tänk om Captain Midnight istället hade fått för sig att styra satelliten ur sin normala bana, och därigenom lyckats sabotera utrustning för flera miljoner? Men värst av allt var kanske att hackarna med detta dåd trängde in i varje TV-tittares medvetande med ett otvetydligt politiskt budskap om att TV, en form av information, inte borde kosta något.
Man spekulerar ofta i att den här typen av hackare är kapabla att genomföra avancerad avlyssning. Avlyssningen brukar dock begränsas till okrypterad trafik såsom de SMS-meddelanden som skickas mellan mobiltelefoner,23 eller vanliga mobilsamtal. Att avlyssna ett telefonsamtal genom att bryta sig in i en telestation eller ett kopplingsskåp är givetvis inte heller någon match för sådana hackare. Däremot är det inte särskilt troligt att de använder de metoder som länge har använts av säkerhetspolis och militär underrättelsetjänst, t ex: avlyssning av bildskärmar och tangentbord med hjälp av röjande signaler, radiosändare inuti datorer, avlyssning av samtal genom att rikta lasermikrofoner mot glasrutor och avstängda mobiltelefoner, osv osv. Anledningen är inte att man inte skulle vilja, anledningen är att man helt enkelt inte har råd med den utrustning som fordras.
Under den här rubriken kan jag passa på att nämna en del andra elektronikhackare som t ex uppsalahackaren och atarientusiasten Marvin (fingerat namn) som tillsammans med sina kompisar konstruerade egna telefonkort - evighetskort som aldrig tog slut... Efter en utdragen process dömdes uppsalahackarna till villkorliga straff och 100 dagsböter medan Telia inte fick ett öre i skadestånd. (Bland annat beroende på att Telia själva planterat beställningar på Marvins kort, nyfikna som de var på dennes uppfinning.) En del ingenjörsstuderande runt om i landet blev så imponerade av Marvins telefonkort att de tillverkade kopior av kortet, och inom kort fanns det betydligt fler kopior än original. Marvin själv tillverkade aldrig särskilt många kort. Han ville i princip bara visa att det var möjligt, eftersom han hört Telia skryta om kortens överlägsna säkerhet.
Ett liknande fall rörde amigahackaren Wolf (också fingerat namn), en 23-åring hemmahörande i Helsingborg, som råkade komma över en kortläsare för den typ av magnetkort som används till bl a bankomatkort och, som i det här fallet, busskort. Wolf var en ovanligt skicklig ungdom som kunde hantera all möjlig teknisk utrustning. Han var dessutom händig. Han var utbildad på tvåårigt el/tele-gymnasium, men betydligt mer hängiven än de flesta högutbildade ingenjörer. Han hade redan råkat i klameri med rättvisan efter att han sysslat med hembränning.
Utan några större svårigheter lyckades han själv ansluta kortläsaren till sin Amiga och skriva det program som användes för att styra den. Från början ville han antagligen bara testa systemet för att se om det gick att programmera busskorten själv, men efterhand blev verksamheten alltmer affärsmässig. Det hela utvecklades till en mindre bulvanverksamhet där hundratals, kanske rent av tusentals kort förfalskades. Tack vare ett väl fungerande och säkert datasystem kunde länstrafiken i malmöhus län spåra de skyldiga och spärra de förfalskade korten. Vid en husrannsakan hos Wolf hittade man bland annat Marvins utförliga beskrivning av Telias telefonkort.
Behovet av en fungerande lagstiftning för denna typ av brott är skriande. Det finns verksamheter som ligger på gränsen till det tillåtna och som man inte utan vidare kan förbjuda. Det är inte förbjudet att äga kortläsare eller tillverka falska kort. Elektroniska "urkunder" som telefonkort eller dekodrar betraktas inte som urkunder just därför att de är elektroniska, och är därför inte förbjudna att inneha. Svensk lagstiftning är helt enkelt inte utformad för elektroniska urkunder. (Än.) Att däremot använda sådana är helt klart att betrakta som bedrägeri. Piratdekodrar har man förbjudit i en speciell lag - men bara den affärsmässiga tillverkningen och försäljningen. Förmodligen har man gjort denna begränsning för att inte inkräkta på radioamatörernas friheter, vilket lett till att byggsatser och andra hjälpmedel för amatörverksamhet är tillåtna.
Lösningen på kontroversen är givetvis inte förbud, utan att bygga system som är så säkra att de inte kan forceras även om angriparen vet allt om hur de fungerar, vilket inte alls är omöjligt med hjälp av bra kryptoteknik. Frågan är om det är så jäkla bra. I ett samhälle som allt mer bygger på elektronisk valuta skulle detta nämligen kunna sätta P för alla tekniska bedrägerier och valutaförfalskningar. Jag skall återkomma till detta längre fram.
De "hackare" som kallas anarkister är knappast hackare i traditionell bemärkelse. Inte heller är de anarkister. Snarare är de tonåringar med ett rent allmänt intresse för bomber, gift, vapen och droger. Eftersom sådan information inte finns på ett normalt bibliotek söker sig dessa till den underjordiska datorkultur där all information sprids härs och tvärs mellan ungdomar som inte själva har barn och därför inte känner något som helst ansvar för den information de sprider. Av uppenbara skäl betraktar ungdomarna varandra som jämlikar och ser det hela som något av ett uppror mot vuxenkulturen. Barnsligt? Kanske. Som protest mot överförmynderiet kan det knappast betraktas som barnsligt. Det finns för övrigt en hel del vuxna "anarkister" också.
Anarkister utmärker sig genom att med aldrig sinande intresse distribuera ritningar på vapen och bomber, recept på droger, olika instruktioner om hur man bäst tar livet av en annan människa osv. En del hackare blir enbart förbannade när de ser sina BBS:er översvämmas av sådant material (som ofta är fullständigt felaktigt, farligt och värdelöst), andra låter anarkisterna hållas.
Den i Sverige mest omtalade anarkistiska publikationen är The Terrorists Handbook. 24 Många av tipsen i boken handlar bara om helt vanlig pyroteknik och har inget med terrorism att göra. (Jag undrar i bland om en av mina grannar på studentområdet i Lund där jag tidigare bodde hade handboken hemma hos sig, eftersom han med aldrig svikande frenesi sprängde hemmagjorda smällare varenda kväll. Många kemistuderande har tydligen lärt sig mycket om pyroteknik genom att läsa den här typen av information.)
En annan omtalad bok är The Anarchist Cookbook, som enligt utsago innehåller fullständigt livsfarliga tips som endast stympar eller skadar den som försöker använda sig av dem. Det spekuleras om huruvida boken planterats av amerikansk underrättelsetjänst.
En del tycks samla dylika ritningar och böcker på hög på samma vis som andra samlar stenar eller frimärken. Det är mest på senare tid såkallade ASCII-traders (ASCII betyder American Standard Code for Information Interchange, ungefär detsamma som text, fast digitalt, trader betyder handlare eller bytare) har dykt upp - informationssamlare som ringer runt till BBS:er och söker sig igenom Internet efter spännande information som är lite suspekt bara, liksom, för att ha den liksom. Fråga inte vad som är så roligt med det. Samlande av döda ting är något man ägnar sig åt i princip helt utan anledning. Samlarlustan när det gäller information är tydligen lika stark som när det gäller fysiska objekt.
Det som började på MIT och sedan spred sig ut i världen med hemdatorerna och datanätverken har nått oss på ett sätt som gjort att vi knappt kan känna igen fenomenet som det som fick de amerikanska undomarna att slita dagar och nätter med sina hack. Hackarna invaderade de svenska hemmen -- men inte många insåg att de fått hackare i hemmet. Nästan ingen anade att deras söner (och i något fall döttrar) genom att tillbringa några timmar framför en skärm kunde influeras av en datorkultur med rötterna i de amerikanska högskolorna. Och jag skriver Commodore 64-historia, för det var där allt började om vi ser till Sverige.
Den för sin tid (1984) riktigt avancerade C64:an hade inlett sin blomningstid; hundratusentals ungdomar i USA, Europa och Australien satt med sina brödburksliknande datorer och fascinerades över möjligheterna den erbjöd. C64:an var precis som Apple II och Atari 800 datorerna byggd kring mikroprocessorn 6502 från kretstillverkaren MOS (som än idag används i t ex Nintendos TV-spel), och därför såg många Apple- och Atari-ägare det som ett naturligt steg att gå över till C64. Till en början var de flesta program, företrädelsevis spel, som kom till datorn ganska simpla med usel grafik och pipigt ljud som påminde om det som alstras av en internhögtalare i en PC utan ljudkort, men vid någon punkt runt 1985--86 nådde marknaden en magisk gräns, där så många C64 maskiner var sålda att det lönade sig att bygga upp företagsverksamhet enbart med syftet att producera program och spel till denna hemdator. Detta hade tidigare skett kring Apple och Atari i USA, men eftersom C64:an var den första riktigt stora europeiska hemdatorn var detta något helt nytt på denna sida Atlanten. De första företagen dök upp i England, som var det land som först importerade C64:an, och blev ett europeiskt föregångsland inom datorkultur.
Det var spelen med sin för tiden riktigt avancerade grafik och hyfsade ljud som piratkopierades och spreds över det som skulle komma att bli den sk Scenen. Scenen, ett slags virtuellt samhälle, hade uppstått i USA runt 1979 och då var det spel till Apple och Atari som gällde. Programföretagen var förbannade och kallade dem pirater och brottslingar.
Pirat BBS:er för hemdatorer, oftast bestående av en Apple II och programmet ASCII Express Professional, hade vuxit upp som svampar ur marken och ytterligare spätt på den underjordiska hackar- och phreakarrörelsen med sina egna elektroniska tidningar och värderingar. Den mest ökända BBS:en var Pirates Harbour, som drevs av Red Rebel, med så prominenta användare som Mr Xerox och Krakowicz, bägge namnbekanta knäckare.
I Sverige hade en tid innan C64:ans intåg hade en liten, tätt sammanhållen skara Apple II-entusiaster som, parallellt med att ABC-klubben vuxit fram som en representativ och salongsfäig datorklubb, drivit ett underjordiskt nätverk där Captain Kidd, Mr Big, Mr Sweden, TAD, TMC (The Mad Computerfreak) och en del andra ingick. Eftersom det inte fanns någon inhemsk marknad för Apple II-mjukvara i Sverige hade de importerat och knäckt spel från USA som de sedan delade på. De hade även kontakter med den ökända amerikanska Apple II-underjorden och dess BBS:er. De flesta av dem bytte sedemera upp sig till C64, och med dem föddes den svenska Scenen.25
Begreppet Scen är här det samma som en teater- eller musikscen. En scen är något man går upp på för att visa vad man kan, inte för att förtjäna sitt uppehälle eller dominera andra. Scener förekommer inom nästan alla kulturella områden, och fascinerande nog också inom en del teknologiskt-kulturella domäner som bland radioamatörer, modellflygplansentusiaster och hackare. Det som skiljer hemdatorscenen från andra scener är att den kolliderade med kommersiella intressen och på det viset kom att bli betraktad som en farlig och kriminell subkultur.
Scenen, med stort S, är alltså en beteckning på den stora grupp av användare som utbyter företrädelsevis spelprogram och senare (som vi skall se) även sk demoprogram. Tanken var enkel: varför köpa ett spel för 150 kronor om jag kan kopiera det gratis av grannen? Verksamheten var givetvis olaglig, men den låg (vilket de flesta också insåg) på samma nivå av olaglighet som att kopiera grannens vinylskivor till kassettband, med det enda undantaget att kopian inte förlorade kvalité och kunde fortsätta att reproduceras i hur många led som helst. En kopia av en kopia av en ko... ja, ni vet, är alltså identisk med originalet.
Åklagare som den svenska pionjären Christer Ström i Kristianstad och hans kolleger runt om i världen har till viss del lyckats hindra den affärsmässiga och massdistribuerade spridningen av dessa kopior, men den sk privat-kopieringen lever fortfarande i högönsklig välmåga, även om den för ett ögonblick stoppades upp något under tidigare delen av 90--talet av det faktum att moderna spel till framför allt PC-maskiner levererades på CD-skivor och därmed inte var så lätta att kopiera. (Om de trots allt kopierades fyllde de kanske ett 50-tal disketter vilket gjorde det hela ganska ohanterligt och dyrbart.) Man köpte hellre originalen än lade ned timmatal på kopiering.
Med de billiga CD-brännarnas intåg kopierar man givetvis även CD-skivor i stor omfattning. Piratkopiorna sprids nu lika friskt via CD-skivor som tidigare via disketter.
Speciellt populärt har ett system för ljudkomprimering, MPEG layer 3 eller MP3, blivit, i och med att det möjliggjort masskopiering av komprimerad musik från CD-skivor. Detta kompakta musikformat trycker ihop en ljud-CD med i typfallet en faktor 1 till 12 vilket innebär att en normal hitlåt som i okomprimerat ljudformat är mellan 30 och 40 megabyte förvandlas till en fil à 3-4 megabyte, vilket relativt bekymmerslöst kan transporteras via Internet och modem. MPEG layer 3 komprimeringen för audio definierades av Karlheinz Brandenburg vid Fraunhofer-institutet i Erlangen, Tyskland. Brandenburg anses vara en av världens främsta experter på ljudkomprimering. Svensken Martin X har bidragit till att definiera hur man skall paketera sk "metadata" som låttitlar, genre och rent av hela bilder, i en mp3-fil.
Det har redan uppstått en subkultur som använder Video-MPEG standarden för att komprimera och kopiera hela filmer, något som speciellt uppmärksammades i och med att piratkopior av filmen Star Wars: Episod I -- Det mörka hotet spreds i landet långt innan den svenska premiären. Filmen spreds i form av två fullmatade CD-skivor.
Sedan den 1 januari 1993 är all kopiering av upphovsrättsligt skyddad programvara, även till vänner etc, förbjuden i svensk lag. Ingen individ har dock dömts för att ha kopierat program till sina kompisar. Brottet är som sagt jämförbart med att kopiera skivor eller videofilmer, inte räcka ut handen när man cyklar runt ett gathörn etc etc. Så länge man inte massdistribuerar piratkopierad programvara kan man nog vara ganska lugn. Men det skall inte jag sitta här och säga, det är ju fruktansvärt politiskt inkorrekt.
Nåväl (tillbaks till 1984), de personer som tog bort de ofta nästan obefintliga kopieringsskydden från spelen, de sk Knäckarna (eng: Crackers), kom på den förträffliga idén att skriva sitt namn eller pseudonym (eng: handle) på en skärm före spelet. Fenomenet är som så mycket annat i hackarvärlden till sin art besläktat med graffitti. Om vi beaktar att en sådan kopia kunde nå tiotals tusen eller fler personer (säkert fler än vad som iakttar en sprayad betongvägg) så förstår vi varför detta blev så populärt. Hackare som gick under pseudonymer som Mr Z, TMC (The Mercenary Cracker), WASP (We Against Software Protection), Radwar, Dynamic duo eller CCS (Computerbrains Cracking Service) florerade på skärmarna. Bakom dessa namn dolde sig ibland enskilda hackare och ibland löst sammanhållna grupper. I Amerika fanns det redan etablerade och välorganiserade hackargrupper som inte gjorde annat än knäckte spel, men i Sverige och övriga Europa var fenomenet helt nytt. Den underjordiska hackarrörelsen började byggas upp från grunden, speciellt i storstäderna där det fanns gott om hackare som möttes på olika datorklubbar och utbytte erfarenheter och kopierade program.
Hemdatorn som medium hade enorm genomslagskraft, och ett flertal hackargrupper som bara sysslade med att avlägsna kopieringsskydd från spel, samt komprimera och distribuera den färdiga produkten (eng: wares), uppstod på kort tid. Bland de allra första grupperna fanns exempelvis den amerikanska gruppen Elite Circle med rötter inom såväl hackar- som phreakarkulturen och som redan tidigare drivit BBS:er med piratkopierad mjukvara till såväl Atari 800 som Apple II. Hela idén att knäcka och sprida spel kom från USA där det börjat med ett program som hette Locksmith till Apple II, som kunde ta bort kopieringsskyddet från programmen med hjälp av vissa parametrar. Till en början nöjde man sig med att byta parametrar till detta program, senare var man tvungen att lägga ned mer arbete på själva knäckandet, och knäckaren var själv tvungen att vara programmerare.
Hackarna gjorde detta för att de var förbannade på att programvaruföretagen lade in kopieringsskydd som hindrade dem från att snoka i programmen på egen hand, kopiera dem och ge dem till sina vänner. De ville att informationen skulle vara fri. Detta var den verkliga orsaken, även om man gärna tog till bortförklaringar i stil med: "Programmen är för dyra, Jag kopierar bara program jag ändå inte skulle ha råd att köpa, Jag vill testa programmet innan jag köper det" osv, som bara till viss del var sanna. Det grundläggande idealet var att information inte kunde ägas, och att man inte ville vara en del av någon mjukvaruindustri.
Ett av de allra första programmen som piratkopierades, kanske det allra första någonsin, var Altair BASIC som levererades stansad på hålremsa till datorn med samma namn. BASIC betyder Beginners All-purpose Symbolic Instruction Code, dvs nybörjarens symboliska instruktionskod för allehanda syften, och Altair BASIC var skriven av ingen mindre än Bill Gates. Bakom kopieringen låg en av medlemmarna i Homebrew computer club i Silicon Valley, en hackare som senare kallade sig Nightstalker (Dan Sokol) som skrev ett program som kopierade hålremsan och därmed blev världens första knäckare. Den då 19-årige Gates blev vansinnig och skrev ett argt brev till användargrupperna där han menade att det var stöld att kopiera ett program och att de som gjorde det förstörde branchen. De flesta tyckte att lille Bill var dum i huvudet; ingen hade någonsin tidigare försökt sälja datorprogram -- det normala var att alla delade på allt. Till de stora datorsystemen följde programvaran med som en del av maskinen, och i den mån någon kopierade den var det ingen som brydde sig. Med hemdatorerna uppstod piratkopieringen, helt enkelt därför att det fanns mjukvaruföretag som ville sko sig på den nya hobbyn. Hobbyisterna själva bad aldrig om några mjukvaruföretag.
Här måste vi också göra en viktig distinktion: hackare skiljer på vanlig kompiskopiering och pirater. Piraterna är inte kompisar, utan liksom dataföretagen personer som försöker slå mynt av piratkopieringen. Piraterna parasiterar såväl på hemdatorhackarna som bara vill ha lite spel, som på datorbranchen i allmänhet. Både hackare och dataföretag, distributörer etc, anser att pirater är avskum. Dataföretagen för att de stjäl deras inkomster, hackarna för att de skapar ett nytt beroendeförhållande som inte är ett dugg bättre än det gamla. Hackarna håller i allmänhet hårt på att kopiering är något man gör på vänskaplig basis, och gratis. Bara i något undantagsfall har hackare samarbetat med pirater för att exempelvis få tag i originalspel (idag kända under det mer kufiska namnet "licenser") att knäcka. Sveriges störste pirat någonsin, Jerker (fingerat namn) en drygt 40-årig förtidspensionerad tvåbarnspappa i Knislinge utanför Kristianstad, hatades av såväl branchen som av hackarna själva, möjligen med undantag för gruppen Xakk som under en period var beroende av piraten för att få tag på originalspel. Ryktet säger att han inte har gett sig än, utan fortfarande mer eller mindre lever på piratkopiering. Själv säger han sig vara ointresserad av datorer, och uppenbarligen stämmer det. Min gissning är att han är betydligt mer intresserad av pengar.
Sådan var Scenen 1986: I takt med att hackarna fördjupade sina programmeringskunskaper började introduktionsskärmarna före spelen att utvecklas och få flera dimensioner. Man hämtade inspiration från titelskärmar och sekvenser ur spel, och från att ha bestått av mest vertikalt rullande text tillfördes musik, utvecklad grafik, animationer och ett antal tekniska trick för att få det hela att se häftigare ut. En ny konstform som utövades av enbart programmerare, det sk introt, var född. Även om dessa uppstått redan på Apple II-tiden, och då i ganska enkla former, var det först på C64 som den avancerade maskinvaran tillät den att blomma ut. Grupper som Eagle soft, Hotline, Comics Group, FAC (Fedaration Against Copyright), Triad och Fairlight översvämmade Scenen i mitten och slutet av åttiotalet.
Några av grupperna startade egna BBS:er, elektroniska anslagstavlor, där tankar utbyttes och programmen spreds. Begreppet elit infördes som en beteckning på de grupper som var mest produktiva och hade flest kanaler att distribuera sina alster, framför allt till USA. Den europeiska delen av Scenen var sjukligt fixerad vid att snabbt få sina knäckta spel distribuerade till staterna, förmodligen en sorts lillebrorskomplex som berodde på att Scenen från början uppstått kring de amerikanska Apple II-datorerna och de mest erfarna hackarna de facto fanns där. Det var dem man ville imponera på med sina knäckta spel. Ju fler vänskapsband man hade med USA, desto mer elit var man.
Kravet på öppna kanaler ledde till att flera hackare började attackera bland annat Internet och liera sig med de europeiska såväl som amerikanska phreakarna för att få loss öppna kanaler till väst. Phrekarna och nätverkshackarna kallade dessa nykomlingar från hemdatorvärlden för Warez d00ds (sv ung: piratpolare) eftersom de alltid kom springande med "varor" i form av piratkopierade spel. I sina egna led kallades de traders (handlare) eller uttryckligen modem-traders, eftersom de använde modem för att koppla upp sig till olika BBS:er. Till en början var det amerikaner som var insatta i phrekandets sköna konst som ringde upp olika europeiska knäckargrupper, senare var det européerna själva som började ringa till USA, hacka datorer på Internet osv.
Så småningom ledde denna inbillade storebror i väster till att det europeiska hemdatorhackarna var totalt överlägsna de amerikanska i allt vad programmering och spelknäckning hette. Under 1987--88 började de amerikanska spelföretagen kopieringsskydda de spel de sålde till Europa, medan de lät bli att skydda de exemplar som såldes inom USA. Man fruktade de europeiska knäckargrupperna och speciellt Sverige nämndes som ett ovanligt farligt land. Man menade att en stor del av den piratkopierade programvara som spreds i Europa och USA härhörde från Sverige, och det var faktiskt sant. De flesta av dessa spel härhörde från en importbutik i Göteborg dit en svensk hackare kom en gång i veckan för att "testa" nya spel. Utan att butiksinnehavarna hade en aning om det, kopierade han spelen och skickade dem till olika svenska knäckare.
Det dröjde inte länge förrän någon kom på idén att bryta loss introt från spelet och låta det stå för sig självt, kanske rent av fylla hela datorns minnesutrymme, och därmed uppstod de rena demoprogrammen (hädanefter kort demo), dedicerade åt grafiska och musikaliska uppvisningar samt teknisk exkvilibrism. De allra första demona var samlingar med musik från olika spel, oftast bara försedda med en enkel textskärm. Det var för det mesta samma grupper som tidigare sysslat med spelknäckning och intron som övergick till att delvis producera demon, men rena demogrupper uppstod också, t ex 1001 Crew, The Judges, Scoop eller Ash & Dave. Man byggde upp en egen jargong och ett eget skönhetsideal framför allt genom att byta program och erfarenheter via Compunet i England som var ett enormt konferenssystem avsett enbart för hemdatorentusiaster, jämförbart med ABC-klubbens Q-Zentral här hemma i Sverige. Compunet blev en hård kärna i demogruppernas kretsar, men huvuddelen av programbytena skedde fortfarande via diskettbyten eller BBS:er. Senare, framför allt under 1988, var den underjordiska tidningen Illegal en slags kulturell knutpunkt för denna hastigt framväxande kultur.
Snart skapades ideal beträffande vad som var bra och dåligt och den allmänt bekanta termen lamer (sv ung: lamis) myntades som en beteckning för de som istället för att programmera själva, använde enkla presentationsprogram för att framställa demon. Uttrycket kommer antagligen ursprungligen från skateboardslang. Ordet lamer spred sig vida utanför hackarkretsarna och tillämpades snart på varje datormässig odugling. Många liknande slanguttryck har deriverats från Scenen, men refereras inte till denna källa i The Jargon File, som istället förmedlar en bild av de subkulturella hackarna (uteslutande kallade warez d00ds) som ogräs och oduglingar. Detta är både fördomsfullt och felaktigt.26
Att de amerikanska akademiska hackarna från MIT, Stanford och Berkely m fl betraktar hemdatorhackarna som mindre värda amatörer är ganska naturligt om man ser det hela ur amerikanskt perspektiv; där var alla hemdatorägande tonåringar i princip uteslutande intresserade av spel. Demon och Intron var primitiva och befann sig inte alls på samma nivå som de europeiska. Den amerikanska delen av Scenen var över huvud taget mycket mindre kulturell än den europeiska. De amerikanska hackarna var kraftigt influerade av phrekarkulturen och var därför uppkäftiga och aggressiva. Föraktet var ömsesidigt.
En olycklig konsekvens av detta är att europeiska hackare som söker sin indentitet lätt tar åt sig de amerikanska idealen och tar över den lätt föraktfulla hållningen mot hemdatorentusiasterna. Det kan vara värt att påpeka att den breda kulturella hackarbasen i Europa utgjordes av hemdatorentusiasterna, och inte av små studentföreningar på högskolor, phreakare eller nätverkshackare. Den europeiska hackaridentiteten byggdes kring Commodores och Ataris hemdatorer, och det är också där den europeiska hackaren bör söka sina rötter. Sedan är det klart att det finns värderingar och traditioner som ärvts ned från de amerikanska högskolorna. En sak är dock tämligen säker: de europeiska hemdatorhackarna utvecklade datorkonsten på ett sätt som aldrig skedde i Amerika. Den breda skaran av tonåriga europeiska hackare skapade en amatörbaserad och vacker konstform som MIT och Stanford aldrig sett maken till.
Ett demo är lite svårt att karakterisera. Egentligen skall det upplevas. Redan de första hackarna på MIT gjorde runt 1961 enkla demon på datorn PDP-1 i form av små matematiska mönster som ritades upp på en enkel bildskärm, något som kallades Tri-pos eller Minskytronmönster efter professorn med samma namn. De var vackra, med hade inget praktiskt användningsområde.
Sinuskurvor, rullande text och rörliga grafikblock tillsammans med musik utgjorde de första demona på hemdatorer. Efterhand har det hela blivit mer och mer likt film eller företagsdemonstrationer, något man kallar trackmo (sv ung: spårdemo) och som kommer sig av att man kontinuerligt måste ladda in nya data från en diskett för att hålla demot igång. En diskett är nämligen indelad i tracks, alltså spår. Alltsedan MIT har demoprogrammerare haft en passion för att väva in matematiska bildmönster i sina skapelser.
Ungefär samtidigt som demona uppstod började den nya kulturyttringen att sprida sig från C64 till andra datorer, först Atari ST (1984) med grupper som TCB (The Care Bears) och Omega och senare Commodores Amiga (1986) där bland annat Defjam, Top Swap, Northstar och TCC / Red Sector eller senare Skid Row och Paradox blev särskilt namnbekanta. Först 1988--89 började demon dyka upp även på IBM PC från bland annat de svenska pionjärerna TDT (The Dream Team) och Space Pigs. (Macintosh har mig veterligt aldrig närt någon demoverksamhet, men det kan komma att ändras i och med att denna blivit mera "hemdator".) Utbytet av spel, intron och demon var helt beroende av ett nätverk av brevförsändelser och ett antal BBS:er och personer som ringde transnationellt och transkontinentalt och förmedlade programmen. Demogrupperna hade inte råd att koppla in sig på Internet under åttiotalet, bara någon enstaka hackare som gick på högskola hade den möjligheten, och merparten av dessa Commodore-hackare var i gymnasial ålder. De hackare som gick på högkolan var oftast "gammel-hackare" som tyckte att minidatorer var det häftigaste som fanns och struntade blankt i hemdatorerna.
Eftersom ett dataprogram kopieras i flera led erbjuder dessa utmärkta möjligheter till spridning av namn och adress för ytterligare utökning av bytesmarknaden. Ganska snart skaffade sig de tidiga hackargrupperna medlemmar som hade till enda uppgift att kopiera och byta spel och demon med likasinnade, främst för att sprida den egna gruppens alster. De kallades swappers (sv: bytare, uttalas "swopper") och en flitig swapper kunde ha runt hundratalet kontakter. Eftersom det inte var särskilt billigt att skicka flera dussintal brev i månaden var det många som, till postverkets stora förtret, började spreja fixativ på frimärkena så att de skulle "hålla längre".
Renodlade bytare upptäckte snart att man kunde byta andra saker än disketter och det utvecklades två nya subkulturer: film-swappers och tape-swappers. De förra bytte videofilmer av allehanda karaktär, företrädelsevis filmer som var totalförbjudna av statens biografnämnd eller på annat sätt var spännande. En tape-swapper bytte musikkassetter.
Diskettbyten mellan hackare har betytt otroligt mycket som kontaktyta för dessa subkulturer. Man skriver heller aldrig disk-swapper, eftersom ordets ursprungliga betydelse innebär att man byter just disketter. Speciellt filmbytare hänger naturligt ihop med datorkulturen eftersom videons genombrott sammanföll med hemdatorboomen under mitten av 80--talet.
Ofta bytte en bytare både disketter, filmer, kassettband och vad man nu kunde få för sig att byta. Skillnaden mellan en bytare och en vanlig brevväxlare är att själva bytesobjektet, disketten, kommer före allt annat. Orkar man inte skriva något brev så skickar man helt enkelt bara en diskett märkt med sitt eget namn, så att mottagaren vet vem som skickat den. Diskettbytandet är dock en företeelse som hör samman med 80--talets europeiska hemdatorhackare. På det tidiga 90--talets IBM PC var det relativt ovanligt -- det normala var då att man hämtade hem de program man vill ha från en BBS. Numera är det givetvis bara Internet som gäller. Man har gått från swapping till trading, dvs från disketter till modem.
Byte av piratkopierad och knäckt programvara via Internet sker på slutna maskiner vars administratör man måste vara bekant med (eller bli bekant med) för att få tillträde. Liksom tidigare på BBS:erna används en ratio (förhållande eller skala, som i "kartan i skala 1:15") som innebär att man måste ladda upp t ex 1 megabyte för att få ladda ner 15 megabyte. (Att "ladda upp" innebär att överföra ett program till en avlägsen maskin, att "ladda ner" innebär att man hämtar hem en kopia till sin egen maskin.) Om man inte tillämpar sådana förhållanden riskerar man att maskinen snart överbelastas av personer som bara laddar ner, vilka brukar kallas leechers (iglar, blodsugare). Antalet grupper och slutna maskiner (sites, distro sites osv) är oöverskådligt och de olika grupperna har specialiserat sig på olika typer av program. Namnbekanta är t ex Radium som bara knäcker audio-relaterade program.
Från början bestod hackargrupper bara av just programmerare och bytare, eller personer som var kombinationer av båda. De framgångsrikaste hackargrupperna av det här slaget har alltid varit de som haft geografisk närhet mellan medlemmarna, så att man kunnat byta idéer och erfarenheter utan dyra och krångliga telefonförbindelser. Efter ett tag uppstod behov av mer specialiserade hackare; kategorierna musiker, grafiker, de tidigare nämndaknäckarna och kodare (eng: coder) uppstod. Skillnaden mellan knäckare och kodare var att knäckare specialiserade sig på att förstöra kopieringsskydd (dvs modifiera befintliga program) medan kodare ägnade sig åt ren programmering.
Att förstöra kopieringsskydd är i sig inte förbjudet. (En produkt som du köpt har du faktiskt rätt att göra vad du vill med.) Att däremot sprida det "knäckta" programmet vind för våg, vilket bytarna ofta gjorde, är högst illegalt. (Jag bör kanske poängtera att långt ifrån alla bytare bytte copyrightskyddade program, många höll sig till demos.) Nu har vi dock åter liknelsen med att kopiera musik CD-skivor, något som är lika illegalt. Ingen normalt funtad polisiär myndighet skulle få för sig att ingripa mot en hobbyhackare som kopierade program av sina kamrater, så länge detta inte är affärsmässigt. Detta visste inte knäckarna och bytarna, viket gjorde det hela mycket spännande och "förbjudet". (Minns att en medelhackare var i gymnasial ålder och att det i den åldern är viktigt att trotsa samhället.)
I USA fanns det ytterligare en kategori hackare som kallades fixers (sv: fixare). Dessa anpassade program avsedda för europeiska PAL TV-system till den nordamerikanska TV-standarden NTSC, en grupp som inte finns bland PC-hackarna eftersom alla PC-maskiner har egna system för bildskärmar istället för att utnyttja TV-apparater. En del grupper hade också suppliers (sv: tillhandahållare) som skaffade fram originalprogram som knäckarna kunde ta bort kopieringsskydden från. Det var inte helt ovanligt att dessa arbetade på datorbutiker eller rent av hos programtillverkare.
Av sociala skäl uppstod redan runt 1984 sk copy-partyn (kopieringspartaj) där flera hackare från olika grupper samlades på någon ort för att umgås och byta erfarenheter. Möjligen inspirerades man av publiciteten kring The Whole Earth Catalogs första hackarkonferens samma år. Företeelsen påminner om rollspelskonvent eller t ex bokmässan i Göteborg såtillvida att det är en ganska smal intressegrupp som träffas, med den skillnaden att det hela är ganska tumultartat och uppsluppet, mer som ett party än en vanlig mässa. Benämningen copy-party kommer av det faktum att det kopierades en hel del på dessa partyn, både legalt och illegalt. På senare tid har man ofta dämpat benämningen lite grand och kallar det hela för demo-party eller bara party. En berömd serie reguljära copy-partyn hölls under 80--talet i den lilla holländska staden Venlo. The Party (med stort P) är förmodligen Europas (eller rent av världens) största och mest välbesökta kopieringspartaj. Det hålls reguljärt i mellandagarna 27-30 december varje år sedan 1991 i Herning messecenter, Danmark, och drog närmare 2000 personer 1994.
Inte ens hackare kan hålla sams: stridigheter mellan grupper och personer urartade (urartar?) ofta i regelrätta "gängkrig" som mest handlade om psykologisk krigföring. Målet var då att försöka frysa ute en grupp eller en person genom att vägra byta disketter, och samtidigt uppmana alla sina vänner att göra det samma. På så vis kunde en person eller en grupp "kastas ut" ur gemenskapen. För att uppnå detta spred man långa textfiler med spetsade sanningar eller rena osanningar, varpå den angripne svarade med samma mynt. Krigen ledde i princip aldrig till någonting, och handgemäng på copypartyn var ytterst sällsynt. Att föra psykologiskt gängkrig mot andra hackare får väl betraktas som ganska harmlöst, även om de inblandade ofta var helhjärtat engagerade i kriget. Man får anta att dessa schismer lärde tonåriga hackare en hel del om vad krig egentligen går ut på: det blossar upp ett tag, och sedan går det över, och sedan blossar det upp igen någon annanstans. Några lämnar Scenen (eller dör i ett verkligt krig) men de flesta stannar kvar, och en annan dag uppstår ett annat gräl.
Jag kan passa på att nämna att bland phreakarna gick krigen över mycket snabbare: man polisanmälde helt enkelt den man hatade. Det var det enda sättet att praktiskt ingripa i en phreakares liv. Hos phreakarna såväl som hos hemdatorhackarna dominerade dock vänskapen. I och med krigen mellan hackargrupper flyttades ännu ett stycke mänskligt beteende över till telerymden. Abstraktionen med krig som ett avancerat schackspel i form av schismer på Scenen, såväl som i olika rollspel eller handgripligen som i filmen War Games har gjort mången hackare cynisk i förhållande till den mäskliga naturen.
De som är (och var) aktiva på Scenen är det för att de har ett annat förhållande till datorer än någon tidigare generation har haft. Där en annan människa bara ser en burk, en maskin med bildskärm och tangentbord, ser hobbyhackaren en hel värld med sina egna sociala regler och dolda hemligheter. Det är dessa dolda hemligheter som lockar, drar, och får hackaren att glömma allt utom hackandet. Sökandet efter mer kunskap accelererar sedan för att nå en topp av intensiv kreativitet. Man producerar då ett demo på ett par veckor eller knäcker ett spel om dagen. Alla sociala kontakter utanför datorn och de som använder den blir oviktiga.
De flesta når sedan en gräns när de tröttnar på Scenen och den eviga jakten på nytt, större och bättre. Man quittar dvs slutar, helt enkelt. En hackare som jag känner väl sade en gång:
"Det ända riktiga sättet att quitta, är att släpa ut datorn till ett träsk och kasta ned den där", något som får illustrera den leda ett alltför intensivt scenliv kan leda till. Andra tar det mera måttligt med hackandet och lever ett någotsånär normalt socialt liv vid sidan av. Det är de som stannar längst på Scenen. (Själv har jag varit där sedan 1986 och är alltjämt kvar, om än något sporadiskt aktiv.)
Scenen säger en del om vad hackarkultur egentligen är: ett tak att samlas under. Det handlar om utforskande av datorer, datasystem och nätverk, men också om att utforska hur samhället fungerar och skapa något nytt och eget genom att göra experiment med subkulturer. Det är därför hackare tar sig in i nätverk som de inte får vara i, det är därför de sprejar fixativ på frimärken och struntar i allt vad copyright heter. De vill utforska och se hur saker och ting fungerar. De vill, kanske omedvetet, lära sig inför framtiden. Det handlar om utforskande och inte kallblodig stöld.27 Hackarna är inga egocentriska brottslingar med avsikter att förstöra så mycket som möjligt. De är, enligt min mening, bara barn av sin tid.
Det här med utforskandet är egentligen det enda som driver vad som kan kallas riktiga hackare. Den som gör samma saker med motivet att stjäla eller sabotera är bedragare eller databrottsling, inte hackare.
Hur speciell hackarkulturen kring hemdatorerna verkligen är framgår med all önskvärd tydlighet om man läser sociologen Jörgen Nissens fascinerande avhandling Pojkarna Vid Datorn. Han intervjuar några av hackarna i grupperna Fairlight och TCB och påpekar hur underligt det ter sig när medlemmarna talar om marknadsandelar på Scenen och hur grupperna drivs under närmast företagsliknande former, trots att dessa inte sporras av något ekonomiskt vinstmotiv. Han poängterar också hur hackarna beter sig mer som uttråkade konsumenter än som brottslingar eller klassiska ungdomsgäng; det som Douglas Coupland kallar Generation X.
Hemdatorgrupperna är typiska för Generation X. De avskyr politiskt korrekta budskap, de driver allt som företag, och de är uttråkade av den enorma marknaden. Istället för att konsumera börjar de producera. Istället för att manipulera pengar för att kunna skaffa sig status och åtnjuta beundran, har de skapat en marknad där de byter kreativitet mot beundran utan några materiella mellanled. Inga CD-skivor, promotionturnéer eller marknadsplaner behövs. Bara produkter av ren information i form av demon och knäckta spel som byts mot ren information i form av beundran. Inget annat.
De enda av dessa subkulturella hackare som fick någon större medial uppmärksamhet var de som gick över gränsen till nätverkshackarna och phreakarna och åkte fast. Det var delar av kretsen kring demogruppen Agile som 1989 greps av polisen efter att medlemmen Erik XIV (fingerat namn) gått ut i tidningen Z och Aktuellt och berättat hur sårbart kreditkortsväsendet i själva verket var, samtidigt som en annan medlem, Erlang (också fingerat namn), beställde hem videoredigeringsutrustning för en kvarts miljon kronor till sin egen hemadress med hjälp av falska kontokortsnummer. Drivna av sin lätt elitistiska attityd från demokulturen ville de vara ensamma om att kunna behärska tekniken med kontokorten, och testade gränserna för vad som gick att göra med konstruerade koder.
När polisen grep Erlang efter att han beställt redigeringsutrustningen började han berätta allt - med en nästan sjuklig detaljrikedom. Phreakare och hackare gör ofta så; det verkar nästan som om de tror att poliserna skall bli imponerade av deras bedrifter. De inblandade dömdes i fallet Agile till villkorliga fängelsestraff, dryga böter och övervakning. Samtliga utom Erlang arbetar idag inom databranchen. (Överraskande?)
De första hackarna på MIT brukade alltid utnyttja alla tekniska resurser de kunde komma åt. Det var inte alltid säkert att "auktoriteten", de lärare och vaktmästare som hade hand om utrustningen, tyckte om detta. De flesta lärare tyckte att undervisningen i datakunskap skulle vara av den klassiskt auktoritära typen, att läraren stod vid katedern och föreläste. Om eleverna skulle få tillgång till datorerna skulle det ske i form av tillrättalagda uppgifter som kunde lämnas in och rättas och betygsättas, inte genom den learning by doing, dvs lärdom genom verkliga erfarenheter, lära för livet, som hackarna praktiserade. De älskade datorerna och kunde inte för sitt liv begripa varför de skulle hållas borta från maskinerna. De smög in till maskinerna på natten och utnyttjade dem utan lärarnas vetskap.
Efter att själv ha konfronterats med ett flertal datalärare, och framför allt efter att jag själv jobbat som datalärare har jag insett att detta klassiska nyttotänkande är alltför vanligt bland svenska datalärare. Det går absolut inte att få någon att tycka att "data är roligt" om man samtidigt påtvingar dem regler för vad de får och inte får göra med datorn. Många datalärare går i taket när de upptäcker att eleverna installerat egna program i datorerna eller programmerat något som de inte fått i uppgift att göra. Vanliga orsaker till detta brukar vara en paranoid rädsla för virus, åsikten att dataspel bara är slöseri med tid etc.
En datalärare som vi kan kalla X, på mitt gamla gymnasium, skaffade sig ett program som gav ifrån sig ett tjutande alarm så fort någon ändrat i maskinkonfigurationen. (Maskinkonfigurationen är i det här fallet ett par filer med information som används för att ställa in datorn för olika tillbehör.) En utforskande hackare vill givetvis ändra i maskinkonfigurationen, och skolans egna binärgenier brydde sig såklart inte en sekund om att stora anslag med absolut förbud mot detta satts upp överallt i datasalen. Till historien hör att läraren undervisade i språk och under inga omständigheter kunde acceptera att "hans" datorer användes till något annat än språk, ordbehandling och andra auktoriserade aktiviteter. Några elever som blivit ertappade med en "tjutande" dator blev på det viset avstängda från den språkvetenskapliga datasalen. De allra skickligaste eleverna visste hur man skulle bete sig för att gå runt säkerhetssystemet, och fick alltså vara kvar i datasalen, trots att de ändrat i maskinkonfigurationen ett flertal gånger.
Dessa elever, som ägde en smula av den äkta hackarmentalitet som innnebär att man inte accepterar monopol på kunskap eller datakraft, tillverkade ett litet roligt program, som förutom att det fullkomligt gick runt X:s lilla säkerhetssystem dessutom slumpmässigt slängde upp en requester, ett litet fönster med text där det stod: X ÄR EN KNÖL. Under denna text fanns knappen OK som man måste trycka på för att komma vidare. Programmet var ett klassiskt hack: det gjorde ingen nytta, men heller ingen direkt skada, och det kunde betraktas som roligt. De första hackarna på MIT skulle alldeles säkert ha uppskattat detta roliga skämt. (Själv tycker jag att det är utsökt!) Det var stört omöjligt för läraren i fråga att hitta och ta bort programmet. Det slutade med att han fick formatera om datorernas hårddiskar och lägga in all programvara på nytt. Att krypa till korset och be de hackande eleverna att själva ta bort programmet, eller att rent av be om ursäkt föresvävade honom aldrig. Om han gjorde det skulle han ju förutom att erkänna elevernas rätt till datorerna, också erkänna sanningen - att vissa av eleverna var bättre orienterade i datakunskap än han själv.
Faktum kvarstår: dessa elevers föräldrar hade betalt skatt för att deras barn skulle få använda datorer i skolan. Eleverna, liksom hackare i allmänhet, ansåg därför att det naturliga vore att låta eleverna använda datorerna hur mycket de ville, och till vad de ville. (På tid som inte var schemalagd för undevisning alltså.) Denna självklara rätt kallas sedan MIT-hackarnas tid för hands on-imperativet.
Datalärare förstår sig ofta inte på hackare. Om de nödvändigtvis skall hålla på med datorerna hela tiden, varför kan de då inte göra något som är nyttigt och tillåtet, t ex lägga upp en avbetalningsplan, skriva en sammanfattning om Afrikas historia eller något dylikt? Attityden verkar vara att eleverna bara skall använda maskinerna, inte utforska dem och allra minst hacka dem. Maskinen skall bara vara ett verktyg, och användaren skall helst veta så lite som möjligt om de processer som försigår bakom skärmen. Hackaren är den som, trots detta, faktiskt vill veta.
Hackare vill inte göra "nyttiga" saker. De vill göra roliga saker, som att utforska datorns operativsystem, lägga in egna program och testa olika tekniska finesser. Det är då det blir roligt att använda en dator. Jag har försökt att påtala detta för flera datalärare jag har träffat, tyvärr mestadels utan resultat. Jag anser personligen att detta utforskande är nyttigt, och skulle inte för mitt liv vilja hindra det. Det är det som är grunden till den entusiasm som gör att vissa tycker att "data är så roligt". Om de trots allt skulle lyckas ställa till det med datorn så att den inte fungerar längre, anser jag att det är min uppgift som lärare att se till att få den funktionsduglig igen. Om jag inte klarar av detta är jag inkompetent. Om jag inte har tid med detta är skolan underbemannad. Jag har aldrig haft några större problem med mina elever själv, och har genomgående positiv erfarenhet av de elever jag haft. Faktum är att jag uppmuntrar mina elever att utforska operativsystemet även om detta inte ingår i kursen. Om de datorer jag ansvarar för blir drabbade av virus eller kraschar, är det snarare mitt problem än elevernas.
På MIT 1960 upptäckte man snart de möjligheter som öppnade sig när man lät eleverna jobba fritt med datorerna. Professor Marvin Minsky kunde komma in i datorrummet, ställa ifrån sig en teknisk mackapär och sedan låta eleverna försöka utveckla ett styrprogram till den på egen hand. Detta var inte undervisning -- det var forskning på hög nivå, och det var eleverna, hackarna, som utförde den. Hade det inte varit för denna attityd till lärandet, hade datorerna aldrig blivit vad de är idag. Sedan MIT som första datorskola i världen låtit eleverna få obegränsad tillgång till datorerna, spred sig denna nya pedagogik till alla högskolor som bedrev datorforskning. Även de svenska. Ingen högskola med självaktning låser idag ute sina elever från datasalarna. De har ofta egna nycklar eller låskort, och kan komma och gå som de vill. De svenska gymnasie- och högstadieskolorna har mycket att lära av högskolan på det här området.
Faktum är att nätverkshackarnas härjningar i universitetens datorer delar de dataansvariga i två läger: ett med folk som blir helt vansinniga om de upptäcker att någon hackat deras dator, och ett som bara tycker det är roligt och spännande om någon hackar deras dator. Den senare gruppen är dock inte lika högljudd som den första (även om jag upplevt den som betydligt större), vilket gör att bilden utåt är att alla dataansvariga hatar hackare. Detta är långt ifrån sant.
Hackaren utforskar. Inte bara enskilda datorer, utan även datasystem, datanätverk, telefonsystemet, eller vad som helst annat som är elektroniskt. De fördömer och ignorerar den auktoritet som vill hindra dem från att utforska. De är inte ute efter att stjäla. Punkt.
Vad som driver hackare rent psykiskt är ett känsligt område. MIT:s hackare kunde sitta uppe och arbeta i 30-timmarspass för att sedan kollapsa och sova i 12 timmar, och därefter gå på nästa 30-timmarspass. Hackarna försummar ibland allt utom datorn, inkluderat mat, kroppsvård och vanligt socialt umgänge. Vi tolkar detta som ett osundhetstecken, trots att vi kanske accepterar det bland människor som jobbar i företagsledningar, kommittéer och andra ansvarsfulla yrken. Man skall ha klart för sig att så gott som varenda hackare går igenom en sådan här period av intensiv koncentration någon gång under sin karriär, och det vore förhastat att generellt fördöma ett sådant beteende.
Men i vissa fall är datorn faktiskt en flykt undan en odräglig tillvaro. En ungdom mellan 14 och 19 år utsätts för många hårda krav från omvärlden. Det krävs av dem att de skall klara sina studier, umgås med sina kamrater och framför allt (mest underförstått) att de skall knyta kontakter med det motsatta könet.
Samtidigt skall man inte glömma att hackandet ofta sker i grupp och baseras på en vänskap som går långt bortom datorns begränsade område. (För den oinsatte: vänskap är den egenskap som gör att man kan få för sig att låna ut ett rum till någon några dygn, kopiera ett dataprogram, dela med sig av kunskap osv - utan att kräva betalt.)
Datorn erbjuder en ovanligt lättillgänglig flykt från uppväxtens krav. Redan tidigare i historien har många unga män (och en del kvinnor) flytt från jobbiga känslor genom att ägna sig helhjärtat åt någon vetenskap, och så totalt gå upp i forskandet att de "glömt bort" sina jobbiga sociala "plikter", med umgänge, äktenskap och allt vad det innebär. Datorer är i vår tid ett mycket outforskat område. Alla som får tillgång till en hemdator hamnar genast i en värld där mycket är okänt och underligt, men samtidigt bundet till en viss logik. En dator skriker efter att få utforskas. På det viset blir datorn nästan till en drog som ersätter en mer "naturlig" drift att undersöka sociala beteendemönster. Utforskandet av datorn blir inte ett substitut, inte en ersättning, för sexuella relationer. Det blir något man ägnar sig åt för att slippa tänka på sexuella relationer. Det är därför så många sk "töntar" ägnar sig åt datorer. Samhället har från början gett dem en otacksam roll, och istället för att spela den, flyr de från den.
Många hackare är fullt medvetna om detta. Samtidigt ser de det hårda liv med djungelns lag som väntar utanför telerymden, och gör därmed till sist ett medvetet val att antingen ändra på allt eller stanna där de är. En del gamla hackare har med åren utvecklat en enorm bitterhet och cynism pga detta. De fördömer den riktiga världen och är fast beslutna att skapa en värld där de själva får bestämma, fast inne i datorn. De iakttar med spänning de tekniska landvinningarna inom virtuell verklighet och artificiell intelligens, och säger för sig själva att en dag...
Kunde de gå in i datorn för alltid, skulle de göra det. De hatar redan den värld där de måste se sig bundna till sina fysiska eller sociala handikapp, och där deras lott redan på förhand är att vara förlorare. Den mänskliga könsidentiteten utgörs nämligen av en fysisk såväl som en social bit. Om man saknar den ena eller den andra, är man dömd att vara förlorare. Det händer att hackarna genomskådar detta och istället säger: "vi vill inte vara med" och drar sig tillbaka till telerymden. Det finns inget vi kan göra åt detta, annat än att tona ned våra sociala attityder mot avvikare, om ens det hjälper. Kanske är det inte ens önskvärt att hackare anpassas till "normalt" liv. Kanske vill vi ha dem där, så att vi har kontroll över dem och vet var vi har dem, där de matar hjärnan med så mycket praktiska problem att de slipper tänka på sociala svårigheter. De stängs in i en subkultur där det avvikande är normalt. Tillståndet kan i värsta fall övergå i lindrig eller svår eskapism, dvs verklighetsflykt. Detta tillstånd brukar kallas datorsjuka.
Utöver detta kan vi notera att illegala hackare har ett något annorlunda beteendemönster jämfört med de subkulturella, beroende på vilket sätt de kommit in i kulturen. En del phreakare kommer från en värld bestående av heta linjen, radioamatörsällskap etc. Dessa drivs snarare av en vilja att kommunicera än av utforskande genom gruppbildningar och inbördes tävlan. De är ofta betydligt mer arroganta och sysslar med phreakandet helt enkelt därför att de är uttråkade och inte har något annat att göra. (Samma motivationsfaktor som de som ringer heta linjen och andra 071-nummer.) De tar absolut inte hackandet på blodigt allvar, utan driver tvärtom gärna med hackare, som de innerst inne tycker är fullständiga töntar.
Hackare som hellre sysslar med datorer än telefoni har i allmänhet en starkare gruppkänsla och lojalitet mot gruppen som helhet. En renodlad phreakare av den typ jag just nämnde, kan mycket väl ange sina bästa vänner om hon/han blir upptäckt, medan en hackare inte för sitt liv skulle ange ens sina fiender.
Såväl nätverkshackare, phreakare, virushackare och en del knäckare lider av hopplöst negativa självbilder. De ser sig själva som elaka, grymma och dominanta värstingar. Man har gått in i en roll där man identifierat sig med förstörelselusta, samhällshat, kaos och allmänt djävulskap mest för att veta var man hör hemma. Det brukar dock gå över efter ett tag. Har man anammat yippieideal går det inte över.
De allra farligaste hackarna (om vi ser det hela från samhällets synvinkel) är uteslutande bittra. De ser sig som missförstådda och missbedömda av skolsystemet, eller i värsta fall av samhället som helhet. De tycker att skolan inte lyckats ta vara på deras intelligens och anser sig därför ha rätt att hämnas på samhället som stängt dem ute från en värld av kunskap eftersom de inte uppfört sig på rätt sätt, inte varit försedda med rätt social kod. De har tvingats in på tvååriga gymnasieutbildningar av ett betygssystem som inte klarat av att sortera in dem bland de som verkligen lämpat sig för en högre utbildning.
De har dessutom rätt, och det gör inte saken bättre. Med hat mot samhället som inte förstått att uppskatta deras kvalitéer kommer de tillbaka med datorer och elektronisk utrustning för att såga i grundvalarna för hela samhällets socioekonomiska system, inte sällan med en näst intill psykopatisk förstörelselusta.
Carceres ex Novum
Det fanns ett alternativ till det vanliga livet. Jag var trött på allt det vanliga, på att alltid vara sist, aldrig uppmärksammas. Datorn var uppmärksam, den uppmärksammade ingen annan än mig. Jag fann kamrater som jag aldrig behövde träffa ansikte mot ansikte, och så flöt min tonårstid förbi, jag blev en intressant människa.
När jag började på högskolan kom det jättelika Internet till mitt rum och världen strålade in till mig. Jag hade miljoner människor nära inpå mig utan att någonsin behöva se dem i ansiktet. Jag satt där jämt, enda avbrottet jag behövde var att äta och gå till skolan. Jag träffade ingen, ingen kände mig. Och jag trivdes. Tack vare uppmärksamheten från de anonyma människorna på andra sidan skärmen kände jag mig inte ensam.
Men tiden rann ut och den verkliga världen kröp inpå mig, och jag visste att jag i och för sig alltid skulle kunna fly, men aldrig skulle jag kunna gömma mig från dem, vars värderingar förvandlade mig till en ensam asocial råtta som tillbringade all sin tid med datorn. Och jag hatade dem."
Visst är en del av det som dessa hackare sysslar med olagligt, och visst är detta fel från samhällets synvinkel. Inte desto mindre är det att grovt undervärdera hackarna om man påstår att de skulle begå dessa handlingar slentrianmässigt, "i brist på annat" eller enbart för egen vinning. Det har varit alldeles för mycket fördömande och alldeles för lite empati i hackardebatten. Nu över till något helt annat.
I Sohlmans musiklexikon står det: "Med elektronisk musik avses musik som framställts eller bearbetats med hjälp av elektronisk apparatur och som uteslutande komponerats för högtalarmediet."
Den elektroniska musiken har länge levt ett skyddat liv som en egen subkultur inom den sk "seriösa" musiken, inte minst i Sverige. 1948 (samma år som IBM marknadsförde den första kommersiella datamaskinen) gjordes den första elektronmusikkompositionen av en viss Pierre Schaeffer, ett stycke kallat Études aux Chemins de Fer (Etyder med tåg). I hans studio för Musique Concrete (Sv: Konkret Musik) vid den franska radion föddes elektronmusiken. Konkret musik är musik som inte begränsas till rena toner och instrument utan blandar in ljud ur vardagen, långa föränderliga toner utan klangfärg osv. 1952-53 jobbade musikern Karlheinz Stockhausen hos Schaeffer och tog med sig idéerna hem till Tyskland och sedan dess har musikformen spritt sig och levt på olika statliga institutioner runt om i Europa som en mycket smal gren av den klassiska musiken. Stockhausen var helt inne på att bara använda elektroniskt alstrade ljud, till skillnad från Schaeffer som helst använde bandinspelningar av riktiga ljud, som exempelvis tåg eller fåglar. I Sverige var musikformen i princip obekant tills den användes i och med uppsättningen av Harry Martinssons science fiction-opera Aniara 1959.
Det här kapitlet kommer inte att behandla klassisk elektronmusik - det finns mycket skrivet om detta på andra håll. Dessutom är den här boken riktad till vanliga människor som tycker att konst skall föreställa något, dvs att man inte ständigt skall försöka bryta sig ur alla begreppssystem så att man blir så obegriplig som möjligt. Elektronmusik är en sådan musikform där musiken måste förstås på fler plan än det rent musikaliska. Med andra ord: den här boken håller sig till lite bredare populärkultur. Därmed inte sagt att elektronisk konstmusik skulle vara mindre intressant, bara att den inte är särskilt intressant i det här fallet.
Det vore onödigt att påpeka att den elektroniska musikens historia är bra mycket äldre än hackarkulturen. Elektronisk musik som företeelse har dock haft ett avgörande inflytande över hackarkulturen, och i sin populärkulturella form som syntpop, techno, acid osv har den haft en oerhörd betydelse för den generation som växt upp med datorer. Inte minst för att visa den vackra sidan hos datorn. Elektronmusiken var det första område där datorer bevisligen användes för att skapa konst, och till skillnad från annan elektronisk kultur har elektronmusiken sina rötter i Europa.
Första gången en dator spelade musik var 1957 på Bell Laboratories i USA. Melodin hette Daisy vilket är samma melodi som den intelligenta datorn HAL i Stanley Kubricks filmatisering av Arthur C Clarkes science fiction-roman År 2001 börjar nynna när den monteras sönder. Detta är givetvis ingen slump, utan en avsikt från regissörens sida att ta datorn till sin "barndom" i dubbel bemärkelse när den förlorar sin avancerade elektroniska identitet. Första gången en svensk dator spelade musik var när Sven Yngvell programmerade SAABs BESK-kopia28 SARA att spela Calle Schewen, Flickan i Havanna m fl låtar någon gång 1958.
Världen under 70- och 80-talet: I och med de första billiga japanproducerade syntarna började de elektroniska instrumenten användas av vanliga människor som inte var utbildade musiker, och den elektroniska populärmusiken föddes. Skillnaden mellan t ex hammondorgeln eller Pink Floyds monofoniska syntar och den nya generationen elektroniska instrument var att dessa kunde lagra rytmer och hela melodislingor i digitala minnen som sedan bearbetades. Bland annat kvantiseringen (som anpassar spelade toner exakt till en given rytm) kritiserades (och kritiseras) mycket av "seriösa" musiker. De menade att simpla och rytmiskt perfekta melodislingor var att förstöra musiken, och drog sig åt sitt håll. En annan faktor som verkade avskräckande på musiker av den äldre skolan var att musik som spelas av maskiner inte behöver anpassas till någon musikers fingerfärdighet, med följd att örats förmåga att uppfatta variationer i ljudet istället fick sätta ramarna. Ett "groove" på flera hundra taktslag i minuten, slingor med tonlängder på hundradelar av en sekund - sådana melodier skrämmer slag på musiker som är vana vid att kunna hänga med och analysera det som spelas.
För den nya elektroniska musikerna var den perfekta kvantiseringen, möjligheterna till ett högt tempo och syntetiska ljudbilder ett skönhetsideal. Bland pionjärerna märks speciellt tyska Kraftwerk som byggde sina egna syntar, och som får betraktas som klassiker i genren.
Kraftwerks betydelse för syntmusiken kan knappast överdrivas. Ingen enskild grupp har haft så stort inflytande över elektronisk populärmusik som dessa tyska futurister - futurister så tillvida att de såg skönheten i tekniken i sig, snarare än som ett verktyg för att reproducera andra ideal. De hade tidigt kontakt med nämnde Karlheinz Stockhausen och hämtade mycket av sina idéer och inspiration från den klassiska elektronmusiken.
Kraftwerk, och speciellt bandmedlemmen Ralf Hütter är dessutom mycket politiskt medvetna och sympatiserar öppet med hackare. Ralf titulerar sig t o m ibland som hackare själv. Dessa tyska herrars mentalitet har således influerat - och influerats av - den underjordiska digitala kulturen världen över. Chaos Computer Club-medlemmen Pengo, som jag nämnde tidigare i samband med de illegala hackarna, var förtjust i Kraftwerk och kunde lyssna på skivorna gång efter gång samtidigt som han tog sig in i datorer världen över. Det var han inte ensam om. Även om hackare rent allmänt har splittrad musiksmak, från Bach till Deathmetal, är det få som inte kan njuta av elektronisk musik i en eller annan form.
Medan en "vanligt" skolad musiker kanske ser datorn som ett verktyg för att framställa arrangemang, "komp" och snygga notskrifter, ser en futuristisk musiker datorn som ett instrument, något som skall spelas för sin egen skull och likväl som en saxofon eller en harpa äger en inre skönhet. Futuristmusikern kan sitta i timmar och ställa olika parametrar för att få fram ett personligt ljud ur maskinen, och han älskar det lika mycket som en gitarrist älskar att extrapolera sina skalor upp och ned i jakt på större personlig "touch" i sin musik.
Medan en "vanlig" musiker profilerar sig genom att söka nya tekniker för att manipulera sitt redan befintliga instrument, jobbar elektronmusikern snarare med sifferparametrar, spektrumanalysatorer och enhandsspel. En del kan inte spela alls, utan nöjer sig med att skriva in musiken - not för not - i något som påminner om en musikalisk ordbehandlare. Metoden må vara radikalt annorlunda mot traditionellt musikskapande, men innebär inte att elektropopen skulle ha mindre "själ" för det.
En annan konsekvens av datorernas intåg i musikbranchen är de helt elektroniska ljudbehandlingsprogram som nu börjat dyka upp för hemmabruk. Genom att emulera funktionen hos professionell ljudbehandlingselektronik kan en högklassig studio skapas med enbart datorprogram och några mikrofoner och ett hyfsat ljudupptagningsrum. De flerkanaliga mixerborden och bandspelarna är en gång för alla på väg bort till fördel för helt digitala utrustningar. Även vissa musikinstrument som Rolands kultförklarade och svåröverkomliga TB-303 emuleras med stor framgång, exempelvis av svenska Propellerheads program RB-338.
Peter Samson hade som en av de allra första hackarna på MIT (ja, nu är vi tillbaka där igen) lyckats få en PDP-1 dator att spela fugor av Bach enbart baserade på inskrivna siffror. Hans program får nog sägas vara den allra första sk "sequencern" tillverkad av en amatör. En sequencer (sv: sekvensator, alla använder dock det engelska namnet) är ett dataprogram eller en maskin som kommer ihåg vad som skall spelas, och som gör det möjligt att ändra om tonerna, spela upp dem igen, lagra dem på något vis och sedan plocka fram dem vid något annat tillfälle. Allt sedan den dagen har vi haft en levande, maskinskapad musikkultur.
Många traditionellt skolade musiker reagerar med ren och skär främlingsfientlighet mot detta nya sätt att jobba med musiken, snarare än att ta åt sig det goda och försöka förstå vari poängen ligger.
Bland de svenska elektropionjärerna fanns t ex Page som fortfarande är aktiva. Under det tidiga åttiotalet var de en av de första (och för sin genre också en av de mest framgångsrika) sk syntpopgrupperna. Det var många som hoppade på synttåget, men som nu fallit i glömska. Vem lyssnar idag på grupper som Trans-X, Ultravox eller Texas instruments? Inte många, även om det fortfarande finns en hel del syntpopdiggare ute i landet. Genren har kommit tillbaka under det tidiga nittiotalet i form av t ex S.P.O.C.K eller nykomlingarna Children Within, bägge lysande svenska begåvningar.
Som en motreaktion på de ofta mycket tvålfagra och hemtrevliga syntare (läs Howard Jones, Depeche Mode etc.) som florerade i mitten av åttiotalet dök det upp en ny, oerhört tung form av syntmusik; Electronic Body Music eller helt enkelt bara EBM. För det mesta kallades den dock rakt av för "Råsynt". Engelska Cabaret Voltaire hade "uppfunnit" stilen 197829 , men först nu fick den många lyssnare över hela kontinenten och i Amerika. Bland andra Portion Control, Front 242 (som myntade termen EBM), Skinny Puppy och Invincible Spirit hörde till dem som hängde på trenden. Man kan jämföra tungsyntens intåg med när grungen (personifierad i Nirvana) dök upp som en reaktion på pudelrocken - det hade blivit för mycket av det sliskiga helt enkelt. Mindre lyckat var kanske tendensen hos många tungsyntband att flirta med rent nazistisk symbolism och klädsel, och många grupper (däribland nämnda Front 242) tvingades göra offentliga avböjanden för att slippa förknippas med nynazism.
Under 90-talet har flera grupper tröttnat på EBM-konceptet, eftersom det hela börjat bli en smula uttjatat. T ex Ministry, Die Krupps och svenska Pouppé Fabrikkhar gått över till Crossover, musik som är en blandning mellan EBM och olika typer av Metal, gärna i trash-pionjäerna Metallicas stil.
År 1978 släppte fd Roxy Music-keyboardisten Brian Eno en skiva vid namn Music For Airports på ett eget skivbolag som döpts till Ambient. "Ambient" betyder ungefär "totalt omgivande" och är ursprungligen en relativt svårtillgänglig form av konstmusik. Idén med musiken är att återge en hel miljö istället för bara en musikalisk ljudmatta med rytmer och ordnade toner. Givetvis är det en fördel att återge en ljudbild från en främmande och gärna spännande miljö om man vill göra bra, engagerande ambientmusik. Ett enkelt sätt att göra ambientmusik är att bara ställa upp två mikrofoner i ett stålverk, en förortslägenhet eller vad man nu vill skildra.
Eno lär ha fått idén att göra sådan musik efter att ha varit sängliggande efter en bilolycka med stereon påslagen utan möjlighet att varken skruva upp eller stänga av den. Den tysta viskningen av musik ute i periferin uppblandad med ljud från gatan utanför fick honom att inse att detta faktiskt var en egen musikform. Musik i periferin - sådan som vi till exempel hör på varuhus eller flygplatser - har en egen grammatik och liknar inte alls "vanlig" musik. Ambientmusik är musik som man skall ha på medan man gör något annat, koncentrerar sig på andra ljud, men som man ändå skall kunna tycka om undermedvetet. Inom psykologin går fenomenet under begreppet subliminal perception. Musiken skapar en helhet tillsammans med redan befintliga ljud och kräver inte lyssnarens koncentration.
Det är egentligen inte Eno som har "uppfunnit" ambientmusiken. Den excentriska och geniala kompositören Erik Satie gjorde några föga uppskattade försök med "möbelmusik" på det tidiga 1900-talet och på 60-talet skrev musikkonstnären John Cage låten Four Minutes, Thirty-three Seconds, ett stycke musik för tyst piano, som av många betraktas som den absolut ultimata ambientkompositionen. Meningen var att lyssnaren skulle lyssna koncentrerat på ljuden i sin omgivning. Mest utbyte av stycket har man kanske om man samtidigt kan läsa partituret: tre satser med en enda instruktion: tystnad. Cage jobbade också mycket med elektronmusik, där han bland annat införde idéer från Zen-filosofin om hur musik skulle kunna vara mönstergill men ändå kaosartad, vilket bland annat legat till grund för studier av improvisationsteknik. Även detta har haft stort inflytande på ambientmusiken och nämns på omslagen till Brian Enos skivor.
Tillsammans med installationskonst säger den här musikformen en del om ambitioner i modern konst: man vill skapa en total miljö och placera betraktaren i denna. 30 Konceptet Virtuell Verklighet (eng: Virtual Reality) anses vara den optimala kombinationen av installation och ambientmusik. En autentisk konstgjord, skapad miljö av den typ som författare i århundraden kunnat skapa med hjälp av läsarens egen fantasi - men påtaglig, detaljerad och exakt. En värld byggd av ren information.
Tidiga elektronmusikpionjärer som Tangarine Dream (som debuterade med Electronic meditation 1969) och en del symfonirockgrupper som till exempel Hawkwind experimenterade tidigt med att skapa främmande, futuristiska ljudmiljöer med tidiga syntar och genom att manipulera allsköns elektronik (till exempel gitarrförstärkare) för att klämma fram underliga ljud. Brian Eno är alltjämt en portalfigur för musikformen. Innan ambientmusik blev allmänt känd sorterade man ofta in den under etiketter som New Age eller Meditationsmusik. Dessa benämningar används numera mest på artister som Jean-Michel Jarre och Vangelis, som representerar en sorts stämningsladdad hissmusik, lämpad för såväl aktivt som passivt lyssnande.
Moderna techno- och industrimusikinspirerade diskjockeyer som Alex Paterson och Bill Drummond (The Orb / KLF) eller Sven Väth har lyckats med konststycket att göra rytmisk populärmusik med inslag av ambient utan att förstöra grundidén. Speciellt Patersons The Orbs adventures beyond the ultraworld och Väths Accident in Paradise räknas som viktiga milstolpar inom "modern" ambient.
Det sista område jag tar upp i det är kapitlet handlar inte om musik. Elektronisk film har i princip funnits sedan TV:n uppfanns, men har aldrig kommit att utvecklas till någon egen genre förrän tidigast under det sena 80-talet.
Vi kan jämföra elektronisk film med elektronisk musik, och säga att det är film som alstrats på enbart elektronisk väg. Första gången man gjorde något sådant var när man för första gången riktade en TV-kamera mot en TV-skärm och på det viset lyckades skapa ett rinnande rundgångsmönster. Även inom musiken har den sortens effekter använts för att piffa upp och lägga till nya dimensioner: det finns knappast en gitarrist som inte vet hur man kan utnyttja rundgång i en elektronisk förstärkare för att skapa nya ljud.
När det gällde musik utvecklades som jag sade denna form av manipulation till en egen konstform redan i mitten på 50-talet under ledning av Karlheinz Stockhausen. När det gällde TV och film var det aldrig fråga om att göra elektronisk film till någon egen konstform. Istället användes tekniken mera till just specialeffekter. Ett lysande exempel är exempelvis vinjetten till den engelska TV-serien Doctor Who, en illusion av en färd genom en långsträckt, gräll tunnel, som skapats enbart med hjälp av rundgångsmönster.
Filmkonsten har utvecklats i många riktningar, men just elektronisk film tycks te sig oerhört avskräckande för många filmskapare. Inom filmen finns det nämligen ingen som helst tradition att skapa filmer utan människor. Film har, i princip ända sedan den uppfanns, byggt på teater och därmed dialog. Såväl klassisk film som sk konstfilm, bygger på skådespelare och dialoger. Bara tanken att tillverka en film utan människor är absurd för de flesta filmare. Inom musiken finns däremot en, milt sagt, betydligt längre tradition av att tillverka musik utan sång. Man skulle kunna säga att musiken till skillnad från teater och film handlar mer om att direkt generera känslor och stämningar än att försöka återge verkliga händelser eller psykologiska skeenden.
Inom den tecknade filmen har en del försök gjorts att ta steget ifrån människan, och försöka skapa en symbolisk värld. För det mesta har det dock bara lett till kompromisser. Nästan alla tecknade filmer är fabler, dvs de beskriver något som egentligen inträffar i den mänskliga, sociala vardagen. I princip alla förlopp som återges i tecknad film innehåller aktörer med vissa psykiska och fysiska egenskaper som försätts i någon människoliknande situation. De få försök som gjorts att skapa tecknad film på samma vis som modern konst, genom att använda symboler och mönster utan "liv", har nästan undantagslöst blivit beskyllda för att vara obegripliga.
Till saken hör att film fram till 90-talet har varit något oerhört kostsamt som man inte experimenterar med hur som helst. Man måste ha antingen en kommersiell potential och en publik, alternativt statlig finansiering, för att ha råd att göra en film. Ingen av dessa båda institutioner är särskilt mottaglig för experiment. I och med den billiga videoteknikens intåg i slutet av 80- och början på 90-talet har det blivit möjligt att experimentera med film på ett helt nytt sätt.
Även datorn har gjort sitt intåg i den elektroniska filmen. Här, såväl som inom musiken, är den allmänna attityden dock att datorn bara skall vara ett verktyg, ett medel, att göra alldeles vanlig kommersiell film eller konstfilm. Bland de som själva sysslar med animationer och datorgrafik är dock idéerna radikalt annorlunda.
Ett av de tydligaste och vackraste exemplen på elektronisk film är en serie kortfilmer som skapats av George Lucas' farmarbolag PIXAR, ett företag som grundats av denne filmmogul endast i syfte att utveckla datorteknik för film. Dessa går under samlingsnamnet Beyond the Mind's Eye, och är mycket uppskattade bland de som redan tidigare fått upp ögonen för elektronisk kultur. Lite paradoxalt var det alltså i det här fallet den kommersiella filmen som finansierade utvecklingen av en av de mest alternativa konstformer som finns. Vissa av PIXARs filmer är vanliga spelfilmer, ungefär som tecknad film fast mycket mer detaljerade, medan andra varit riktigt experimentella. Man har nu fått ett kommersiellt genombrott med filmer som Toy Story och Antz. Andra "seriösa" filmer och tecknade filmer i synnerhet, använder idag stora mängder datorgenererade sekvenser.
Filmer som bara innehåller exploderande geometriska figurer, panoreringar över obegripliga landskap, fraktalbilder och psykedeliska färgmönster brukar jag själv kalla ambientfilm, eftersom tanken är ungefär den samma som med ambientmusik - att skapa en stämning utan någon röd tråd i det som visas. Filmstilen är till sin art besläktad med sk parametrisk film, en sorts filmstil där tekniken, speciellt kameraförning och panoreringar, används som ett självändamål för att ge filmen en viss stämning utan att använda de klassiska filmiska berättarmetoderna.
Elektronisk film är mycket uppskattad på exempelvis ravefester, och en i många fall självklar ingrediens i musikvideor till technomusik, som jag skall ta upp i nästa kapitel.
Det dök upp något konstigt i Sverige under åttiotalet. De diskjockeyer som vuxit upp under 70-talet och som var tänkta att ersätta den alltför dyra och okontrollerbara levande musiken hade fått konstnärliga ambitioner, och små bolag som var mellanting mellan skivbolag och diskjockey-stall började dyka upp över praktiskt taget hela västvärlden. De producerade skivor med en sorts musik som var avsedd för en enda sak - att spelas på diskon. Den skulle vara så dansant som möjligt, med en markerad rytm och ett tempo runt 120 bpm - ett perfekt danstempo. (Bpm är en förkortning för beats per minute antal anslag per minut, en måttenhet för musiktempo.)
I mitten av 80--talet startades bolaget Swemix av några diskjockeyer i Stockholm som ville ge ut mixar av svenska artister. Bland de diskjockeyer som lyckades slå sig fram bäst genom att kombinera dans- och populärmusik fanns t ex Dag Volle, mer känd som Denniz Pop och ansvarig för succéerna Hello Africa och No Coke med Dr. Alban 1989, samt senare världsartisterna Ace of Base. Där fanns också Robert Wåtz och Rasmus Lindvall, senare mer kända som Rob'n'Raz. Andra föredrog att hålla sig mindre kommersiella och göra sin egen grej. De ville inte så sakteliga reformera discot till en svettig dansklubb. De ville göra revolution nu.
I mitten och slutet av åttiotalet, och i Sverige speciellt 1987--88, uppstod den nya danskulturen. Vild, fri dans för dansens egen skull, inte något välordnat som man underkastade sig av sociala skäl på välorganiserade danstillställningar eller diskon eller på skolgymnastiken, utan vild hämningslös dans. Det var den rytmiska, tidigare rituella dansen som i århundraden tryckts under ytan och tyglats av västvärldens moraliska och etiska värderingar som återuppstod. Och den återuppstod i form av acidhouse. Givetvis blev det etablerade samhället med politiker, musiker och kuratorer dödsförskräckt. Och givetvis köpte var enda ung människa som hade vett nog att vara upprorisk en acidhouseplatta för att skrämma föräldrarna med. (Även författaren, som köpte sin första acidplatta House Nation av MBO, 1987.)
Ren house var mest framgångsrik till en början, förmodligen för att den byggde på funk-, soul- och diskomusik ála George Clinton och James Brown snarare än på syntetisk musik. Det syntetiska inslaget var begränsat till ett trumkomp som man fick från en trummaskin eller bara stal rakt av från någon Kraftwerkskiva. Genren uppstod i Chicago och skall ha fått sitt namn från att danspartyn ofta hölls i lagerlokaler, på engelska warehouses. (En av de första europeiska klubbarna som spelade housemusik hette också just Warehouse och låg i Köln.) Tillsammans med en samtida (rent elektronisk) genre från Detroit som kallades techno samlades den nya dansmusiken under beteckningen acid house. Tidiga houseband var t ex The Royal House, nämnda MBO eller D-Mob. När musiken blev populär blandades de båda stilarna, framför allt i Europa och kallades bara acid och det var ingen som hade reda på vilket som var vilket. Runt Manchester i England växte de första riktigt inflytelserika europeiska houseklubbarna upp.
Acidhouse var en speciell variant på dansmusik som använde samplingar (brottstycken av ljud) på ett speciellt sätt. Inspirerade av industrimusikens kakafonier av maskinljud (som hos Throbbing Gristle eller Einstüerzende Neubaten), författaren William S Burroughs sätt att bygga större texter av små textfragment (läs mer om Burroughs i nästa kapitel), och kollage- och mosaikkonsten, byggde acidmusikerna en mosaik av ljudfraser. Musikerna var genomgående diskjockeyer som visste att lägga tonvikt på bra dansrytm. Man kan säga att man för första gången lyckades göra konkret musik (Pierre Schaeffers skötebarn) som nådde en bred publik. Det var bland de musiker som jobbat med konkret musik som samplingsmaskinerna först gjorde sitt intåg.
Rent musikaliskt byggde man på den tendens som redan tidigare fanns inom elektropopen att använda välkomponerade Riff (ett Riff är en enkel musikalisk idé som upprepas gång på gång) i form av syntetiska slingor som träffade en viss känsla och gav en stämning åt hela låten. En sådan slinga var lätt att programmera med en tryck-på-knappen sequencer som innebar att man inte behövde kunna spela i takt eller ens särskilt bra, bara man kunde uppfinna en hyfsad melodislinga och få in den i apparaturen.
"Acid" är ett engelskt ord som betyder "syra" vilket olyckligtvis är ett slanguttryck för lysergsyradietylamid eller LSD som man brukar säga kort. Acidhouse är dock antagligen inte döpt till acid för att musiken skulle ha något med LSD att göra. Det sanna ursprunget till namnet skall ha varit slanguttrycket Burn Acid som betyder ungefär "spinna skivor", dvs en diskjockey-syssla som utfördes medan man samplade ljud från olika skivor. Sedan finns det andra som säger att detta är en förskönande lögn och att det sanna urspunget är att några musiker från England åkte till Detroit runt 1986 då England befann sig i en acidrock-revival och köpte allt möjligt som det stod "acid" på, i jakt på t ex Grateful Dead m fl hippieband, varvid de istället fick med sig en hel del konstig syntmusik som visade sig vara tidig techno och house. Genrebeteckningen skulle sedan ha fötts ur denna händelse.
Acidhouse karakteriseras också av ett speciellt "sound", lite råare än vanlig diskomusik, men snällare än "råsynten" som jag nämnde tidigare. Speciellt populära är ljud från syntar och trummaskiner av märket Roland TR 808 och 909 (Därav t ex gruppen 808 State) och bassynten Roland TB303 vars "bas" snarast låter som en knorrande rymdman.
Acidmusiken var populär samtidigt som hemdatorhackarna befann sig i sin absoluta guldålder. Åren 1987--88--89 betraktas som de absolut intensivaste i hemdatorkulturens tidiga historia, varför många demon, pseudonymer och gruppnamn bland de subkulturella hackarna hämtade inspiration direkt från acidmusiken. Acidmusikerna å sin sida betraktar just 1988 som musikstilens absoluta höjdpunkt, med flera stora fester utomhus i England. De båda kulturerna vilar på samma amatörmässiga grund och uppstod båda tack vare att datorutrustning och elektroniska instrument blev tillgängliga för gemene man under den här perioden. Notera också ett oklart inflytande från hackarkultur på acidmusiker: technogrupper med namn som Phuture och Phusion har (om man iakttar stavningen) uppenbarligen inspirerats av hackare. Acidhouse blev under de här åren något av en symbol för ungdomsrevolt och har varit det sedan dess, men under andra namn som vi snart skall introducera.
Det råder sedan länge total begreppsförvirring inom dansmusiken. Acidhouse utvecklades explosionsartat till en mängd underkategorier; varenda större stad i England och Tyskland hade sin egen housegenre, och även i USA utvecklades nya housegenrer. Mycket snart tröttnade många på de eviga kompromisserna mellan elektronisk dansmusik och vers-refrängtänkandet från rockmusiken eller den inom hip-hopen obligatoriska rapen och lyfte åter fram den ursprungliga rent elektroniska dansmusiken: techno.
Techno strävade tillbaka till den elektroniska populärmusikens rötter - man hade blivit tröttnat på de ljud och harmonier som användes inom vanlig dansmusik och all acidhouse hade börjat låta likadant. Acid var inte nyskapande längre; det var dags för något nytt. Diskjockeyer som numera var fullfjädrade elektronmusiker satt nätterna igenom och lyssnade på Kraftwerk, Ultravox, D.A.F (Deutsch Amerikanische Freundschaft) och andra tidiga syntband som hade haft något att ge, i ett försök att hitta det goda som gått förlorat på vägen och samtidigt skapa något nytt. Och man lyckades, speciellt genom att använda riktigt tidiga syntar som Prophet, Fairlight och nämnda Roland-märken. Anledningen till att man använde gamla syntar lär främst ha varit att man inte hade råd med annat.
Technon föddes som sagt i Detroit. Hela genren kan spåras till tre diskjockeyer som hette Magic (Juan Atkins), Reese (Kevin Saunderon) och Mayday (Derrik May). Själva säger de sig ha varit inspirerade av framför allt Kraftwerk, och Parliament (George Clinton). Magic hade gett ut en singel kallad Techno City tillsammans med bandet Cybotron redan 1983 (gruppen hade varit aktiv redan 1981) och det var förmodligen denna som gav namnet åt genren. Namnet Techno City var hämtat från en roman av science fiction-författaren Alan Toffler. För europas del smittade den amerikanska technon av sig när Mayday åkte på turné i England 1987 och inspirerade den underjordiska acidscenen med sina kompositioner, framför allt den då nykomponerade klassikern Strings of Life. Förmodligen har denne legendariske diskjockey också gett namn åt det enorma rave som heter just Mayday, som hålls årligen i Tyskland och som har fått astronomiska proportioner. Trion Magic, Reese och Mayday gjorde sig också kända under gruppnamnet Phuture.
I Frankfurt hade man tidigt inspirerats av technon från Detroit och skapade sin egen variant, eurotechno genom att slänga bort sina japansyntar och ge sig ut på jakt efter gamla reliker från sjuttiotalet. SNAP uppfann det vinnande och multikulturella konceptet med en färgad rap:are och en kvinnlig vokalist, LA Style gjorde en skramlig och provokativ låt: James Brown is Dead, för att markera att det var slut på flirten med funk och rhythm'n'blues. Grupper som 2 Unlimited, Pandora, Captain Hollywood project och Culture Beat kallas med ett samlingsnamn eurodance, eurotechno eller bara dance allt efter smak (i USA kallar man denna genre för techno/rave).
Dessa och andra tidiga eurotechnogrupper tillförde något nytt som många väntat länge på. Man sprang ifrån de 120 bpm som varit ett skönhetsideal för acidhouse och pressade upp låtarna i ett tempo som närmast påminde om driven punkmusik. Tempot ökade på dansgolv runt om i världen samtidigt som MTV växte sig riktigt stora och ytterligare snabbade upp hela populärkulturutbudet. Vi fick en karikyr av en ny uttråkad ungdomsgeneration som kallades generation X och som gick ifrån biograferna om inget hände de första 10 minutrarna i filmen.
I samma veva dök de odefinierbara KLF (Kopyright Liberation Front) upp från ingenstans och gjorde en runda på hitlistorna med en enda skiva och en enorm mängd singlar, för att sedan dra sig tillbaka och, som de själva säger, "aldrig mer göra musik". Gruppen bestod av Bill Drummond, desillusionerad fd manager för bl a Echo and the Bunnymen och Jimmy Cauty, som tidigare varit medlem i Killing Joke. De förde in ett helt nytt element i populärmusiken genom att ta danmusikens instrumentering och dansanta tempo och kombinera detta med klassiska rockarrangemang. Resultatet blev musik som gick hem hos såväl synt- techno- och rockdiggare.
KLF var mycket medvetna om vad de gjorde. Under den tidigare delen av sin karriär skrev de en bok med titeln The Manual (sv: Manualen) och lovade pengarna tillbaka till alla som inte lyckades få en topplacering på Englands hitlista med bokens hjälp. Innan KLF blev KLF kallade de sig The Timelords och The Justified Ancients of Mu Mu (ett namn, som liksom mycket av KLFs image är hämtat från kultboken Illuminatus!). I själva verket är nog hela KLFs kommersiella karriär att betrakta som modern konst i form av en protest mot popindustrin. Mot slutet av sin karriär hatade de verkligen denna självgående maskin som ständigt producerade samma smörja om och om igen. Genomgående kännetecknades bandet av total respektlöshet gentemot pengar, den etablerade populärmusiken, och en allmänt småcynisk livssyn. Huvudmannen Drummond var mycket inspirerad av Zenbuddhism och provocerade dem som frågade om bandet med att anklaga dem för att vara under inflytande av Lucifers fyra tjänarinnor Varför, Vad, Vart och När, frågor som enligt Zen inte kan besvaras med ord. Drummond jobbade tidigt med Alex Paterson på projektet The Orb och de två kan tillsammans sägas ha uppfunnit genren ambient techno.
KLF visar också tydligt på sambandet mellan attityder i den underjordiska danskulturen och bland hackarna. Som så många andra diskjockeyer samplade de friskt från andra artister, och ansåg mer eller mindre att musik inte skulle patenteras. Vid ett tillfälle samplade de ABBA och skrev lite provocerande på baksidan av skivan att "KLF förklarar härmed allt material på denna skiva befriat från copyright", vilket så småningom ledde till att hela upplagan fick brännas på en åker i mellansverige efter att KLF misslyckats med att övertyga ABBA att dra tillbaka det hot om stämning man fått från svenskarnas agenter. Vid ett annat tillfälle började Drummond "befria" gruppens utrustning vid en spelning på en klubb i London, vilket resulterade i att klubbägarna fick rycka in och hindra besökarna från att ta med sig apparaterna hem.
I England uppstod sedan vid mitten av 90--talet en uppsjö underliga musiker, förutom KLF även bl a ambientförnyarna Black Dog Productions och en egensinnig grupp vid namn The Prodigy som uppfunnit en helt egen form av musik kallad breakbeat och som gett gruppen dess speciella sound. Breakbeat innebar i detta fall att man fångade en bra passage (ett break) i ett stycke musik och använde detta om och om igen som ett bakgrund att skriva ny musik ovanpå. Dessa grupper uppstod liksom KLF under senare hälften av 80--talet parallellt med diverse independentband som t ex Pop Will Eat Itself. Att utvecklingen i musikbranchen var så explosiv i just England berodde på just den popindustri som KLF protesterade mot.
Betydligt fler människor i England går på inneklubbar och lyssnar på den senaste musiken innan den släpps, och topplistan är en konstruktion baserad på lobbying och utan något som helst samband med verkligheten. Egentligen är Englands top-40 bara ett maktmedel som popindustrin använder för att tala om för publiken vad de skall köpa. Eftersom placeringarna på topplistan rasar upp och ned med en våldsam hastighet måste ny musik och nya artister ständigt genereras. I denna hetsjakt får hundratals artister varje år chansen att visa vad de kan, på gott och ont. Originalitet är betydligt intressantare än teknisk skicklighet. På så vis rotade man fram acidhouse musiken från förorternas småklubbar, och det osannolika inträffade att denna smala genre dök upp på topplistan. Detta fenomen har gjort England till "motorn" bakom europeisk populärmusik under mitten och slutet av 90--talet.
I Tyskland producerade Sven Väth och myriader med andra diskjockeyer en blandning av techno och ambient med tydliga influenser av åttiotalets acidhouse: sk trance, som i England kombinerades med influenser från New Age-kulturen och det indiska semesterparadiset Goa och kallades goatechno eller goatrance. Några halvgalna holländare som kallade sig Rotterdam Termination Sourcegjorde en låt med enbart trummor och ljudeffekter; Poing och skapade därmed en egen genre som kallas hardcoretechno och som utvecklats till en hybrid mellan techno och deathmetal, gärna med ett tempo på uppemot 300-400 bpm. Denna hybrid har fått en del fd metal-diggare att börja lyssna på techno.
Elektronisk populärmusik står aldrig stilla: Hela tiden händer något nytt, hela tiden experimenteras det i små studior runt om i världen. crossovertechno, där techno (framför allt eurodance) blandas med andra musikstilar, dök upp överallt. Det var ofta mycket kommersiellt, kanske med undantag för hyperexperimentella The Grid som för första gången i sin karriär lyckades göra kommersiell succé med Swamp thing -- en blandning mellan någon form av techno och banjoslingor. Jungle är en genre som är både en föregångare till och fortsättning på The Prodigys breakbeattechno -- en blandning mellan techno-, ragga-, breakbeat- och dubmusik, med ett tempo runt 160 bpm, där basen är reggaeliknande på halva tempot, dvs runt 80bpm. Värre än värst är gabber som är en förvärrad verison av Hardcoretechno, en stil som främst spridits av det holländska skivbolaget ID&T på samlingsalbum under namnet Thunderdome. Denna stil används bland annat av det revolutionsromantiska och extrempolitiska bandet Atari Teenage Riot (ja, musiken görs på en hemdator av märket Atari ST, därav namnet) och är en reaktion på den "fred, kärlek och förståelse"-inriktade trance-, och goatechnon. Atari Teenage Riots grundare Alec Empire hävdade sig i en intervju vara beredd att arrangera en "hate parade" som alternativ till den kärleksdyrkande "loveparade" som hålls årligen i Tyskland.
Under slutet av 90--talet har de subkulturella genrerna inom dansmusiken blandats upp med jazz och ytterligare splittrats upp. Följande uppställning av genrer är en sammanställning av listor gjorda av av DJ:n och dansfestarrangören Lisa Thelin, samt nämnde Mikael Jägerbrand och återges här in extenso för dagsfärsk orientering då detta skrivs i augusti 1999:
Andra musiker som Future Sound of London, Leftfield, Black Dog Productions och de svenska Lucky People Center har närmat sig elektronmusiken och utgör en genre som brukar kallas progressive house, alltså housemusik som är på väg någonstans och som ständigt utvecklas. Dessa vill komma ifrån genretänkandet genom att bryta alla normer. Otacksamt nog blir genrespräckandet en genre i sig. Motsvarande fenomen finns inom jazzen.
Thomas Chrome, Jean-Lois Hutha, Cari Lekebusch, Adam Beyer, Alexi de Lano, Stefan Grider, Lenk (Jesper Dalbäck). Detta är bara namnen på några svenska technoartister som håller den här kulturen levande.
Så fort en genre blir kommersiell, som när technon blev eurodance med U96, tenderar de små klubbarna att uppfinna någon ny variant och smyga tillbaka ned i underjorden. Jungle, Goa-techno och Gabber är exempel på detta. Nya stilar upp